Nytt ljus över Karl Johan Johansson

(Natio Smolandica, LXIV-LXV, 2003-2005, s. 4-16.)

Jag har tidigare här i Natio Smolandica (1999 och 2000) publicerat två artiklar om Karl Johan Johansson, 1818-1854, medlem av Smålands nation från 1838 till sin död och av Vetenskapsakademin förordnad som fysiker ombord på fregatten Eugenie under hennes världsomsegling 1851-1853. Smålands nation betalar ännu idag för skötseln av hans grav på Gamla kyrkogården i Uppsala även om det är oklart hur länge detta har pågått.

Den som har läst de tidigare artiklarna minns kanske mina svårigheter att hitta konkreta uppgifter om Johansson. Detta berodde inte bara på bristande forskarbegåvning. Christer Hägg, som 1999 gav ut en mycket omfattande monografi om Eugenies världsomsegling, har gjort samma erfarenhet.  Det finns ett flertal dagböcker och reseskildringar bevarade från deltagare i expeditionen, men i dem nämns Johansson i princip inte alls. Sedan de tidigare artiklarna publicerades har det vid kontakt med Johanssons sentida släktingar dock visat sig att hans dagbok från jordenruntresan finns bevarad i arkivet på släktgården i Tingsryd. En kopia av denna dagbok och två mindre anteckningsböcker har generöst ställts till mitt förfogande. Det finns därför anledning att återvända till Karl Johan Johansson och komplettera den tidigare ofullständiga bilden.

Själva dagboken är på cirka 300 sidor handskriven text. Den är uppställd med en bred högerspalt för den löpande texten och en smal vänsterspalt för inskott och anmärkningar, se bild. Det två anteckningsböckerna är betydligt mindre till omfånget. En är fylld med teckningar och den andra har på första sidan rubriken ”Hwarjehanda” och är fylld med anekdoter och skvaller från resan. 

Av sidantalet framgår det att det är en rätt omfångsrik skildring man får sig till livs. Resan skulle inte bli någon odelat positiv upplevelse för Johansson. Eugenie hade inte kommit långt innan problemen börjar. Stormarna på Nordsjön redan efter 10 dagars färd gör att hans hytt dränks i havsvatten. Det är omöjligt att torka de dränkta persedlarna och timmermännen ombord är upptagna med annat än att reparera Johanssons hytt. Fortfarande i januari 1852 skriver han att de nödvändiga reparationerna ännu inte gjorts, att vatten ständigt läcker in i hytten, att kläder och böcker övertäcks av mögel och att madrassen ständigt är våt. Värre skulle det bli: i november samma år rapporteras att madrassen är rutten och därför full av maskar.

Johansson ger i de olika hamnarna vanligtvis ganska omfattande beskrivningar (för en beskrivning av resrutten, se min artikel i Natio Smolandica 1999 eller Christer Häggs bok.). Vissa teman återkommer i dessa. Städernas skönhet och framförallt arkitektoniska verk att notera kommenteras. På många platser refererar han till reseskildringar och jämför dem med sina egna upplevelser. Det är uppenbart att han är mycket beläst. För att få vara med om ett reseäventyr som det var få förunnat att uppleva vid mitten av 1800-talet så beskriver Johansson sina intryck på ett nyktert och sakligt sätt, utan att verka storögt imponerad. Det finns dock undantag från denna nyktra stil, som visar att han inte bara var en kallhamrad naturvetenskapsman, t ex när fregatten lämnar Indonesien och Malaysia bakom sig för att styra ut på Indiska oceanen: ”det är med en vemodig känsla jag nu tar afsked af dessa tropiska herrligheter, denna naturens rikedom, skönhet, lyx, som jag aldrig mer får återse.”

Glädjande nog kan man också konstatera att hans skildringar av främmande folkslag ofta är förhållandevis fördomsfria. Ett markant undantag finns det, och det är omdömet om de ”vämjeliga, härsket-fläsk-gula chineserna”. Denna extremt negativa inställning till kineser är något Johansson delar med många av de andra Eugenie-resenärerna som skrev reseskildringar.

En annan tendens som gör att det är lätt att se Johansson som en ”modern” och human människa är hans negativa attityd till fysiska bestraffningar av manskapet ombord. Att kroppsbestraffningar användes av officerarna mot manskapet var legio. Christer Hägg hävdar i sin bok om Eugenies världsomsegling dock att sådant förekom mindre ombord på denna resa än vad som var vanligt. Johansson kommenterar i San Fransisco hur de svenska officerarna skryter med att det bland annat är mild behandling som gör att så få av manskapet rymmer, något som annars var vanligt. Johansson avfärdar detta som ”humbug” och menar att det verkliga skälet var att manskapet inte behärskade några andra levande språk än gotländskan, öländskan, blekingskan, småländskan, med vilka man inte kom långt på den amerikanska västkusten vid denna tid.

Ett annat tema som tar upp rejält med utrymme i dagboken är ekonomiska frågor. Det är uppenbart att Johansson verkligen är intresserad av ekonomi. Som jag nämnt i en föregående artikel hade Johansson varit Smålands nations skattmästare och uppenbarligen skött denna syssla väl. Priser för olika vanliga varor i de olika hamnarna bokförs i dagboken. Oftast tycks han göra samma erfarenhet som resande svenskar idag: hemlandets valuta ger inte så mycket i främmande hamnar. Ekonomiska frågor ligger också till grund för mycket av den osämja som uppstod mellan Johansson och officerarna ombord, se vidare nedan.

Två ämnen till kan man notera att Johansson ofta kommenterar: kvinnorna samt frukterna som världsomseglingen bjuder på. Johansson tycks ha varit en finsmakare när det gäller frukt. Mot slutet av resan gör han till och med upp sin topplista över de frukter han träffat på under resan. Överst hamnar mangostanen, en bekantskap som han nog fick svårt att upprätthålla kontakten med efter hemkomsten till Sverige.

Ett fenomen i Johanssons dagbok likaväl som i övriga skildringar från resan är ”recensionerna” av utseende och klädsel på de kvinnor som befolkar de trakter de kommer till. De tar samma naturliga plats som beskrivningarna av scenerier eller märkliga naturfenomen. De kvinnor som på detta vis uppmärksammas är oftast de socialt accepterade representanterna för sitt kön, som officerarna och vetenskapsmännen träffade vid de olika sociala tillställningar de blev bjudna till i land.

Att alla de män som seglade med Eugenie nyttjade ”etablissementen för Venuskulten” i varje hamn syns också i dagboken. Johansson kommenterar det mer eller mindre utförligt. I Buenos Aires heter det till exempel så här:

”de äro försedda med subjekter af alla färgnuancer, från de hvitaste Parisergrisettes till den svartaste negermamsells.”

 Och i marginalen står prislistan lakoniskt antecknad.

 I mindre civiliserade trakter gick det till på annorlunda vis. På öarna i Söderhavet var bruket att erbjuda sina kvinnor åt besättningarna på passerande skepp fortfarande allmänt i bruk. Så till exempel på ön Ascension (nu Ponape):

utbjödo kanakerna allmänt sina hustrur och döttrar åt oss. Jag tror ock, att rätt många begagnade sig härav.

 Detta ansågs vara en utmärkt inkomstkälla bland befolkningen. Könssjukdomar förekommer naturligtvis ombord. I Kina anmärker Johansson att ”syphilis är ej ovanligt, såsom en och annan härombord kan intyga.”

 Även om skildringen av de länder Eugenie kommer till är intressant läsning kan man inte undgå att känna att dagboken först blir verkligt levande i skildringarna av medresenärerna och de konflikter som uppstår under resan. Fregatten Eugenie rymde under världsomseglingen cirka 350 människor sammanträngda på en liten yta under den 21 månader långa resan. Det är ett klaustrofobiskt mikrokosmos där invånarna går varandra på nerverna en hel del. För att förstå den speciella situation som Karl Johan Johansson befann sig i ska man minnas att Eugenie var ett fartyg i den kungliga svenska örlogsflottan, befolkad av flera hundra meniga och underbefäl, ett litet antal officerare samt – speciellt för den här expeditionen – ett fåtal vetenskapsmän.

 Johansson tycks aldrig ha funnit sig tillrätta i det sociala spelet ombord. Vid jul 1851 skriver han i sin dagbok:

 ”Så obehagligt det än är, måste jag nämna något om livet ombord.”

 Det är början på en flera sidor lång litania om officerarnas uppförande och de stridigheter med vetenskapsmännen som hade uppstått ombord. Den utlösande faktorn tycks ha varit att det vakthavande befälet retade sig på att zoologens bottenskrapa fick med sig en del gyttja upp på däck och som då blev smutsigt.

 ”Gurgel i gunrummet” (det utrymme där officerarna och vetenskapsmännen intog sina måltider) uppkommer med jämna mellanrum. Oftast rör det sig om vetenskapsmännen egentligen har någon rätt att äta där och hur mycket de ska betala. Alla som hade rätt att äta i gunrummet betalade nämligen sin del till en gemensam kassa. Johansson anser att livet ombord karakteriseras av ”den bizarra blandning af ”corps”-högmod och knussel, som oupphörligt framträder i officerarnas handlingssätt.” Många av de episoder där han är upprörd har sin upprinnelse i misskötsel av ekonomi, antingen i expeditionen i stort eller när det gäller hushållningen i gunrummet.

Johansson skriver med en ofta klarsynt ironisk stil. När kungens namnsdag firas mitt ute på havet med stor galamiddag bland officerarna antecknar han:

”Jag tycker mig se, hvad hajar, hvalar, tumlare, flygfiskar, bidevindare m fl hedersknyfflar midt i hafvet skola vara trakterade att blifva bjudne på sådan grannlåt som salut, epauletter, ordensband, som i allmänhet och särskildt på galadagen förekommo på halfdäck.”

Det finns en person som – i alla fall till en början - tydligt undantas av Johansson i hans klander av officerskåren: fartygschefen C A Virgin. Många gånger försvarar Johansson Virgin mot de kritiska uttalanden som görs i gunrummet. I augusti 1852 heter det bland annat om officerarna i samband med en sådan diskussion: ”Dessa ynkryggar, som i menniskovärde äro chefen så orimligt underlägsne.” Men Johanssons glorifierande av chefen kommer att avta mot slutet av resan. Då uttrycker Johansson ren kritik mot Virgin bland annat för en del tillsättningar av befattningar ombord, men även av val av rutt för fregatten.

Av dagboken att döma var det inte många ombord som fann nåd inför Johansson. Skeppsprästen Pontén och skeppsläkaren Kinberg (som också hade Vetenskapsakademins uppdrag att vara zoolog) verkar dock ha hört till hans umgänge under resan. Ytterligare två andra personer i den vetenskapliga bemanningen bör speciellt omnämnas eftersom Johansson hade ett så nära samarbete med dem: CJ Skogman och NJ Andersson.

Tillsammans med Johansson var premiärlöjtnant Carl Johan Skogman utsedd att vara ansvarig för de fysiska observationerna ombord. Skogman intog en speciell position eftersom han både var vetenskapsman och officer ombord. Arbetet för fysikerna inriktade sig främst på meteorologi och jordmagnetism. För att fullgöra uppgifterna hade vissa instrument beställts i utlandet och de skulle levereras till Eugenie under hennes vistelse i Portsmouth på utresan. Av de instrument man fick ombord var dock flera trasiga och andra enligt Johansson av alltför dålig kvalitet för att kunna göra några noggrannare mätningar. (Detta kan vara en förklaring till de brister i mätvärdena som antyds av Prof. Ångström i publikationen av resultaten – se min artikel i Nation Smolandica 1999.)

Johansson och Skogman verkar inte ha haft något gott samarbete, vilket inte enbart berodde på att Skogman tillhörde officerskotteriet. Johansson klagar ständigt på att Skogman inte hjälper till med observationerna, utan hellre roar sig. I april 1852 skriver han 5 (fem) sidor i dagboken där han noggrant specificerar exakt hur lite Skogman gör av det vetenskapliga arbetet. I november samma år heter det att ”han har således nu, efter 14 månader, ej gjort mer än det olyckliga försöket [till jordmagnetsiska observationer] i Rio”.

En speciell ställning intar också skildringarna av expeditionens botanist, Nils Johan Andersson. Johansson framställer honom som lite dum, okunnig, mindre noggrann med sin personliga hygien samt som varande ivrig bordellkund om än med stundtals sviktande potens. Andersson skildras dock inte som en elak eller falsk person, på det vis som flera av officerarna gör. Andersson framstår som lite av en driftkucku ombord och Johanssons staplar anekdoter om honom i sin dagbok. På några ställen gör han det till och med i speciella avsnitt betitlade ”Anderssoniana”. Andersson själv kallar sig gärna för ”Sveriges störste praktiske botanist”, ett uttryck som Johansson tar fasta på och gärna använder med den ironiska stil som är hans. Andersson var en produktiv skribent och enligt Johansson spenderar han mer med tid på sina resebrev (publicerade i Aftonbladet och senare även samlade i bokform) och botaniska bokprojekt än han gör för att sköta sina sysslor på expeditionen. Enligt dagboken har också Andersson erkänt att hans botaniska läroböcker är ”kompilationer och plagiater”, men samtidigt kan inte ens Johansson frånerkänna honom en förmåga att uttrycka sig väl. I oktober 1852 står det att Andersson redan under resan skrivit två läroböcker i växtfysiologi, ”sedan han af Kinberg köpte Schleiden och ett par andra arbeten”, som Johansson syrligt lägger till.

Med tillgång till Johansson dagbok tycker man kanske att man borde kunna karakterisera hans personlighet. Detta måste nog dock betraktas som ganska vanskligt särskilt som dagboken i princip är den enda källan som finns att tillgå, eftersom han knappt inte alls syns i de andra reseskildringarna från världsomseglingen. Det finns flera problem om man ändå vill försöka avge ett omdöme om hans person baserat på dagboken. Till exempel: inte en utan många gånger klagar Johansson i sin dagbok över olika reglementsbrott som begås ombord utan att detta bestraffas eller bokförs i loggbok. Det är svårt att avgöra om detta beror på att hans personlighet präglades av en intill tråkighet gränsande rättrådighet, eller om det bara är ett uttryck för en vilja att ge igen mot det officerskollektiv han uppenbarligen hade kommit att tycka mycket illa om. För det senare kunde också tala hans förkärlek för att samla anekdoter som visar på hans reskamraters dumhet eller obildning, men det är samtidigt möjligt att han verkligen hade drag av intelligensaristokrat. Det finns dock flera positiva saker att säga om honom. Han är en förhållandevis fördomsfri man försedd med en stor nyfikenhet. Han är vidare inte utan humor, främst i form av klarsynta ironier, som ofta kan bli ganska fräna. Hur mycket vetskapen om att han vid det här laget bär på en dödlig sjukdom bidrar till en svartsynt läggning kan man naturligtvis bara spekulera om.

Som jag skrivit om i en tidigare artikel så lyckades Johansson ta sig med på expeditionen trots att den tuberkulos som skulle ta hans liv hade debuterat. Längre sjöexpeditioner kunde ofta åderlåtas på mycket folk på grund av dödsfall i olika sjukdomar. Inför Eugenies världsomsegling var man noggrann med att enbart ta med friska personer. Förmodligen var detta skälet till att Johansson blev uttagen i allra sista stund. I dagboken skymtar hans vacklande hälsa endast fram ett par gånger. Första gången det sker är den 28 November 1851 då Johansson blir befriad från att delta i den ”hönsning” som äger rum vid ekvatorpassagen för de som tidigare inte passerat denna linje. Två dar senare rapporterar han en lindrig blodhostning. I januari 1852 befrias han från undervisningsplikt i den skeppsgosseskola som startats ombord, detta trots att han den 17/1 skriver att han känner sig betydligt förbättrad. Snart därefter rapporterar han dock blodhostningar igen. I november 1852 är han återigen sjuk, men denna gång är det ”reumatisk huvudvärk och katarr” som plågar honom. På det hela taget tycks han dock ha stått pall hela distansen ut.

Vid midsommartid 1853 når Eugenie åter Sverige och ankrar som första anhalt i Göteborg. Johansson gläder sig åt återkomsten till Sverige men häpnar samtidigt över det översvallande bemötande de får. 20 fullastade ångbåtar fullastade med folk besöker fregatten under de få dagar Eugenie vistas i staden. Den måttfulle Johansson har svårt att se att intresset står i proportion till resans vikt:

 ”Fan vet, hvem som farit i vårt gamla Sverige: aldrig har jag under hela resan sett så’na galningar”

 Den 29 juni fortsätter Eugenie sin resa söderut för att via Öresund ta sig till Stockholm, där officiellt mottagande väntar. Som läsare av Johanssons dagbok hoppas man i det här läget på några sammanfattande omdömen om resan och reskamraterna. Hur bör projektet bedömas vid närmare eftertanke? Man blir dock besviken, dagboken slutar helt abrupt under ankring utanför Amager. Vi går miste om de generella omdömena och skildringar av mottagandet i Stockholm.

På hösten 1853 försämras KJ Johanssons hälsotillstånd. I juli 1854 dör han i Uppsala. Vi låter hans bror Knut avsluta denna artikel genom att återge det brev han skrev hem till Småland efter broderns död och där han bland annat beskriver begravningen.

Uppsala d. 17e Juli kl.11 på aftonen

Syster Carolina!Jag hoppas att du fått tvänne mina föregående bref af sorgligt innehåll. På sätt jag i det sista brefvet nämnde, reste jag hit torsdag kl.8 f.m. och inträffade här omkring kl.3 e.m. Bror Carl var sig alldeles lik efter döden, som han var, då jag fem dagar förut såg honom i lifvet. Angående hans sista stunder har jag erfarit af hans gamla städerska Christin, vilken var närvarande då han uppgaf andan att han några minuter dessförinnan redigt, ehuru tyst, talat med henne, samt att han ungefär 1/4 timme förut, då hon på en stund gått ut, haft nog krafter, att med en vid sängen stående käpp bulta i golfvet och så medelst tillkalla henne. Han har sedan den 1 Oktober bott i ett gott hus, hos en av våra äldre bekanta här, en Urfabrikör Fahlborg, hos hvilken äfven jag såsom student bodde i 1½ år. Flera af hans gamla bekanta hafva Dagligen besökt honom, och Friesens, så väl Professorskan som barnen, hafva varit outtröttliga i sina bemödanden att skaffa honom trefvnad, så har Thore Fries minst 2 gånger hvarje dag besökt honom. I fredags qväll lät jag bisitta honom på ett af de vackraste ställen å Uppsala vackra kyrkogård särskildt inköpt graf; vid bisättningen voro vi endast 6 personer som åtföljde honom och lyftade honom upp från likvagnen samt nedsatte honom i grafven; utom Domkyrkoklockaren som var med voro hans läkare Wertness, Tore och Elias Fries samt en från hvardera af de provinser han tyckte mest om nemligen Småland och Dalarne; dessa voro Gustaf Svensson samt Edvard Clason från Fuhrudal. Som du af närlagda kort ser, försigick begrafvningen idag kl. mellan 5-6 e.m.; hvarmed utom jag, voro närvarande: Academiens Rector Professoren Boström, Professorerna Fries, Wingqvist och Zedritz. Docenten och en af de 18 i Svenska Academien Magister B.E. Malmström, Westness, Academie Räntmästaren Gyllensvärd, v. Häradshöfvding Gyllensvärd, Ingeniören Ridderbjälke, fabrikör Fahlborg, Rådman Hjort och hans son smedsmästare Hjort, Boktryckaren Leffler, Källarmästaren Löf, Kassör Åberg, Apotekaren Winnermark, Kommisarien Magni; Candidaterna Friman och Classon samt 14 Studenter af Smålands Nation; Presten som förrättade jordfästningen hette Brundin;  det var meningen att någon Smålänning i Nationen skulle göra det, men här är nu ingen af presterna närvarande.
Till svepningen inköpte Professorskan Fries tyg och till en del själv förfärdigade den, äfvensom hon förfärdigat en omkring hela kistan omslutande grön krans af växter från Botaniska trädgården. Begrafningen och hvad därmed äger sammanhang kommer troligen att kosta mera än hvad jag har förmodat, först i morgon får jag räkningarna. Jag sänder ett par tidningsnummer, på det ni må se huru    han här var känd. Huru stora hans skulder äro vet jag ännu ej säkert, men hvad som är, alldeles otvifvelaktigt, är det att, om hans nipper och småsaker äfven skulle säljas, så skulle det räcka till skuldernas betalning; som jag just idag af Professoren Svanberg, hört, att anslaget från Wetenskapsacademiens och hvarom nu är fråga hos Rikets Ständer nästan alldeles tvärsäkert utbetalas, så har jag beslutat, att icke annat än hans böcker, möbler samt säng- och gångkläder, mineral- och snäcksamlingskola säljas; till Thore Fries hade han yttrat, att pulpeten, som han fått hemma, ej gärna måtte säljas; huru skall jag göra härmed? Skall jag taga den med till Småland, då jag frampå hösten reser hem? -- hans räknebord önskade han att ni måtte få se, och skall det således hemföras.

                                            Helsa Mor, syskonen och bekanta

                                                               bror Knut

P.S. I morgon bittida skall jag gå till Borgmästaren, för att begära upteckning af Karls qvarlåtenskap       innan jag förer bort något.

P.S. Som vanligt voro 2ne plåtar anbragda på kistan, på den ena stod: H.H. Studeranden etc. samt på        den andra 8e versen af Psalmen No 481.

* * * * * * * * * * *

Tack till Ingrid och Bo Englander genom vilka jag först fick veta att Karl Johan Johanssons resedagbok fanns bevarad. Ett speciellt tack till Magnus Englander för lån av kopia av dagboken och avskrift av brev.