Karl Johan Johansson revisited
(Natio Smolandica, LXII (2000), s. 4-8.)
I Natio Smolandica 1999 publicerade jag en artikel om Karl Johan Johansson, medlem av Smålands nation 1838-1854, vars grav på Uppsala gamla kyrkogård nationen fortfarande betalar skötseln för. Utmärkande för Johansson är (förutom det att han var förordnad av Kungl. Vetenskapsakademien att följa med som fysiker på fregatten Eugenies världsomsegling 1851-53) att mycket lite uppgifter om hans person står att finna. Eftersom jag inte hade tillfälle att i detalj studera nationens äldre arkivalier innan 1999 års Natio Smolandica gick i tryck, återvänder jag här till hans öde.
Naturligtvis kan gamla nationsarkivalier inte ge så mycket information om en personlighet, men vissa intressanta spår av Johansson hittar man. Det börjar med hans gymnasiebetyg, som finns i avskrift. En sådan skulle lämnas in till nationen vid inskrivningen och många finns bevarade i arkivet. Johanssons är genomgående mycket bra, med "berömlig" i latin som spets. Levande språk var hans svagaste sida men även där når han upp till "icke utan beröm godkänd". Uppträdandet karaktäriseras som mycket stadgat.
När Johansson kommer till Smålands finns det inte så många nationsämbeten förutom kurator och bibliotekarie, men kommittéer tycks ha varit en populär umgängesform. 1843 blir Johansson invald i byggnadskommittén som representant för juniorerna och sitter där i tre år tills han väljs till senior i oktober 1846. Uppenbarligen har Johansson landsmännens förtroende för på landskap den 4:e juni 1847 väljs han till Smålands nations förste skattmästare genom tiderna. Och detta innan den stadgeändring äger rum som egentligen skapar detta ämbete, vilket sker 1848. Titeln skattmästare motsvarade inte dagens ämbete med samma namn. Efter ett par år började i stället titeln andre kurator användas. G.F. Koraen blir den första med den titeln 1850, men nationens andre kuratorslängd i modernare tid borde alltså egentligen börja med Karl Johan Johansson.
Nationsekonomin började vid den här tiden skötas mer professionellt. Ett halvår innan Johansson utses till skattmästare har nationen infört att revisorer ska väljas på landskap och inte bara utses av kurator (som alltså var den som skötte ekonomin) som tidigare varit fallet. Johansson tycks ha varit en aktiv skattmästare. Han börjar omedelbart med en nödvändig genomgång av nationens inventarieförteckning, en mer aktiv uthyrningspolitik av nationens bostäder samt avhåller som ordförande täta möten i kassakommittén. Detta utskotts främsta uppgift var att bevilja handlån och, som det tycks vid en genomläsning av protokollen, företrädesvis till skattmästaren. Handlånekassans storlek var begränsad och efterfrågan översteg utbudet. Detta hindrade dock inte Johansson att alltsomoftast bevilja sig själv ett handlån av den större modellen, 50 riksdaler på tre månader. Hans arvode som skattmästare var 10 rdr per termin. Nationens terminsavgift var 1847 1,32 rdr och ett års bänkhyra i domkyrkan kostade nationen 2,32. Tecken på verkligt dålig ekonomi, -lagsökningsavgifter för förfallna handlån, beslut om nedsatt terminsavgift, sexaskulder - som finns för flera nationsmedlemmar, saknas för Johansson. (En av hans reformer som skattmästare var för övrigt att den som hade skulder till sexmästaren skulle få sitt namn uppläst på landskap.) Sammantaget gav idén med en skattmästare tydligen mersmak, för när Johansson avgår på landskap den 6:e juni 1849, beslöts att " ge afträdande skattmästaren decharge för sin förvaltning och hr inspektor betygade honom nationens tacksamhet för den omsorg och möda han under sina 2,5 år haft ospard för dess oekonomie". Liknande hedersbetygelser är ovanliga, om det ens finns några, i samtida landskapsprotokoll.
För övrigt finns inte så mycket om Karl Johan Johansson i nationens arkiv. Ett av de få ställen där hans namn nämns är i samband med de så kallade disputationskonventen. De var argumentations- och retorikövningar som brukade avhållas på nationssalen kl. 3 på lördagseftermiddagarna under ledning av en senior. Ett antal teser skulle försvaras av någon landsman, medan en eller två andra var opponenter. Ett stort antal av teserna finns bevarade och det framgår också vilka som responderade och opponerade. De äldsta bevarade teserna med Johansson inblandad är från lördagen 22 maj 1841 då han har att försvara bland annat följande tankar: "Nyttan af historiens studium är egentligen negativ, ty då tiderna oupphörligt byta natur och wäsende, kan efterbildning i handling i allmänhet ej medföra någon säker fördel" och ""Då vikingatågen blifvit hämmade af christendomen, sökte den nordiska hjelteandan nya wägar för sin verksamhet. Se der en af orsakerna till wäringarnas uppträdande i Constantinopel." De uppställda teserna är sinsemellan mycket olika: den 11 april 1843 opponerar till exempel Johansson på "Föreställningen om att Guds evighet består i en oändlighet af tid är falsk." och vid ett senare tillfälle på "Det nationalhat som rått mellan Danskar och svenskar, fanns ej före Calmarunionen utan är helt och hållet förorsakat genom densamma." Trots att man utifrån dessa exempel kan tycka att disputationskonventen borde ha kunnat erbjuda en rätt god underhållning i en tid när Tipslördag inte erbjöds, beslöts på höstlandskapet 1848 att de skulle läggas ner på grund av dålig besöksfrekvens. Det sist bevarade programmet från ett disputationskonvent är daterat 8 april 1848, med Karl Johan Johansson som presiderande senior.
Johansson dör i juli 1854. Ingenting nämns i arkivalierna om att någon parentation skulle ha hållits på nästkommande landskap. Ingenting nämns heller om att nationen har haft några kostnader för begravningen. Exempel på sådana kostnader finns annars i räkenskaperna från den här tiden. Vad som också finns i kassaboken är poster som tyder på att nationen med ojämna mellanrum lagt pengar på att sköta om nationsmedlemmars gravar på gamla kyrkogården. Däremot finns upp till fem år efter Johanssons död inga anteckningar i kassaboken att hans grav varit föremål för sådana omsorger. Hur kommer det sig att nationen idag sköter Johanssons grav medan alla andra landsmäns (förutom inspektorernas) gravar från denna tid är försvunna? Och när började detta? Som så mycket annat som rör denne man förblir svaren i det fördolda. Vi får finna oss i detta. De flesta människor blir endast fotnoter i historien.
Då händer något. Några dagar efter att jag har plöjt igenom nationens dammiga arkivalier på Carolina får jag veta att en Christer Hägg i augusti 1999 givit ut en bok med titeln "Fregatten Eugenies världsomsegling" på ett litet förlag. Den första monografin i ärendet sedan 1800-talet kommer alltså ut några månader efter det att jag slutfört den första etappen av mitt Johanssonforskande. Häggs bok är ett omfångsrikt, illustrerat praktverk; den definitiva studien i ämnet. De samlade uppgifterna om Johansson ryms på en rad. Fast Hägg är pensionerad marinofficer och som sådan av naturliga skäl kanske mer intresserad av fartyget och själva resan i sig. Källförteckningen innehåller flera för mig tidigare okända dagböcker och jag ser dem framför mig späckade med avslöjande anekdoter om den förutvarande skuggfiguren Karl Johan Johansson. Numer något mer ekonomisk i min forskningsteknik, börjar jag med att skriva ett brev till Hägg för att få lite vägledning i det spridda materialet. Svar kommer med vändande post. Hastigt sprättande, blicken skenar mellan raderna: "ytterst knapphändiga", "totala anonymitet", "inte.... ha spelat någon framträdande roll", "lämnade honom åt sidan", "inte nämns i någon av de opublicerade dagböckerna", "inte så mycket att komma med", "jag beklagar".
Och om 150 år kommer majoriteten av oss inte ha någon som betalar för skötseln av vår gravplats.
