(Natio Smolandica, LXI (1999), s. 4-18.)
När jag 1988 var andre kurator fick nationen precis som alla år förut räkningarna för skötseln av nationens gravar på Gamla kyrkogården. Det var fyra fakturor som skulle betalas. Mer eller mindre helt obevandrad i nationens historia beslöt jag mig för att gå upp och titta på det vi betalade några tusenlappar för varje år. Stora nationsgraven samt Inspektorerna Sjöbrings och Tunbergs var ju lätta att förstå, men varför betalade vi för Karl Johan Johansson, född i Småland 1818 och död i Uppsala 1854? När jag frågade några seniora smålänningar var de helt oförstående. Det hade alltid bara varit tre nationsgravar, fick jag veta. Hade det faktum att Småland nämns på Johanssons gravsten gjort att kyrkogårdsförvaltningen tagit en rövare och helt enkelt skickat nationen fakturan på vinst och förlust? Nej, och om vi bara studerat standardverket över nationens gravar på gamla kyrkogården - Harry Lenhammars artikel i Natio Smolandica 1963 - hade vi aldrig behövt undra. Där framgår klart och tydligt att Johansson fick sin grav betald av nationen på den tiden innan den allmänna nationsgraven fanns. Stadgarna angav tydligt att nationen skulle sörja för begravningen av en bortgången landsman om inte föräldrar eller dödsbo kunde täcka kostnaderna. (Detta gällde fortfarande i mitten av 1800-talet precis som 200 år tidigare i de ursprungliga stadgarna.) Uppgifterna om Johansson i Lenhammars artikel är knapphändiga, fast gravstenens inskription citeras: "åtföljde såsom physiker fregatten Eugenie på dess jordomsegling 1851-1853". Tydligen var detta faktum så pass uppseendeväckande att det borde förevigas på gravvården.
Vem var då denne Johansson? De yttre linjerna av hans liv kan naturligtvis enkelt spåras: han föddes 1818 i Tingsryd, föräldrarna hette Johannes Nilsson och Elin Håkansdotter, han gick på Växjö gymnasium och skrev in sig vid Uppsala universitet och Smålands nation höstterminen 1838. Där vistades han sedan till sin död i lungsot den 12 juli 1854, med undantag för åren 1851 till 1853 då han som sagt var förordnad av Vetenskapsakademien att delta i Eugenie-expeditionen. Men vill man veta mer än så blir det värre. Och detta trots att flera minnesteckningar skildrar Växjö läroverk på 1800-talet, att 1840-talets Uppsala är en av de klassiska epokerna i studentuppsala skildrat av många, samt att Eugenie-expeditionen på sin tid var mycket uppmärksammad och har gett upphov till flera tryckta reseskildringar och några otryckta. Hela tiden är Johansson en undflyende gestalt, som bara ibland kan anas i marginalen.
KJ Johansson som
student
Från Växjö läroverk
utexamineras Johansson vårterminen 1838, med goda betyg. Om man ska
tro dem som själva gick där hade läroverket ett gott anseende
vid denna tid. Det var vanligt att förutvarande elever fick plats
som informatorer i "bättre hem", eftersom de i skolan hade fått
en viss undervisningsvana från att agera lärare för de
yngre eleverna. Betoningen i undervisningen låg på klassiska
språk och matematik. Ironiskt nog gavs nästan ingen undervisning
i fysik och levande språk, de ämnen som hade varit nyttigast
för Johansson i hans framtida karriär som forskningsresande.
Men dessa ämnen ansågs så pass lätta att själv
läsa in så det hade varit slöseri med tid att ägna
sig åt dem under skoltid.
Hösten 1838 kommer Johansson till Uppsala och skriver in sig vid Smålands som så kallad examinandus, det vill säga en som avser att avlägga den studentexamen som var obligatorisk för att bli antagen till universitetet och som sedan 1831 hade blivit ett reellt hinder att ta sig över. För Johansson blev detta uppenbarligen inget problem och i universitetskatalogen för vårterminen 1839 står han upptagen som recentior. Under sin första termin avlägger han också den obligatoriska teologiska examen och i december 1839 exercitieexamen. Sen är det dock stopp och några fler examina blir det inte. Tittar man på Johanssons artikel i Paul Wilstadius Smolandi Upsalienses står det att han ska ha disputerat pro gradu i slutet av maj 1854, alltså kort före sin död. Wilstadius, som har rykte om sig att vara noggrann, tycks här ha haft de småländska glasögonen på sig. På den tryckta avhandlingen (som är på 16 sidor och handlar om insekter) står det tydligt att respondenten Carl Johan Johansson var snärking. Enligt S-Närkes nationsmatrikel led denne Johansson av bröstsjukdom, reste till Kalifornien och dog där, samt blev begraven på Jubaflodens strand vid Forsters Bay [1]. Det är naturligtvis möjligt att Johansson var en flitig student trots att han inte lyckades samla sig till någon examen. Något som kan tyda på det är att han under 1842 innehar det Piperska stipendiet och under 1847-1849 det Platinska.
Johansson hade också en bror som studerade i Uppsala och som var medlem i Smålands. Han hette Knut Fredrik och var född 1827. Hans studier tycks mer ha gått på räls och han skulle komma att göra en hyfsad juridisk karriär [2].
När KJ Johansson anländer till Uppsala har nationen 61 medlemmar om man även räknar hedersledamöterna. När han avlider har antalet medlemmar bara ökat till 65. (Som jämförelse kan nämnas att när de första stadgarna skrivs 1645 var antalet medlemmar i Smålands 56 stycken.) Om nationen utifrån denna statistik kan tyckas konstant var som bekant den tid då Johansson gick på Uppsalas gator en mycket händelserik sådan: studentkårens bildande, skandinavismen, 1848 års revolutionsanda, Gluntarna, studentmössans införande. På det hela taget är 1840-talet ett årtionde när känslan av att man som student är något speciellt utvecklas, att man är framtiden. I skildringarna av Uppsala under detta turbulenta årtionde syns Johansson knappt till. Det innebär inte nödvändigtvis att han satt på sin kammare och hostande hängde över någon fysikbok. Från Johannes Sundblads bok Upsalalif, publicerad 1884, framgår att han var medlem i ett kotteri med det levnadsglatt klingande namnet Lucullibröderna. Till skillnad från de samtida Juvenalerna intresserade man sig nämligen för såväl mat som dryck. Man höll till på "Löfvens krog" som låg bredvid Gillet och där maten hade rykte om sig att vara bland den bästa i staden. Bland medlemmarna i detta sällskap fanns professorn och skalden Bernhard Elis Malmström, professorn och smålänningen Otto Fredrik Tullberg (känd som grundaren av Allmänna sången), samt som ordensskald och centralgestalt (precis som i så många andra kretsar i Uppsala vid denna tid) Per Johan Petersson, latinprofessor, skandinavist, allmän lustigkurre och författare till "Professor Peterssons visa". Sundblad ger några exempel på den tillfällighetspoesi som lästes på sammankomsterna och beskriver vällustigt de skrattparoxysmer som av oklara skäl blev resultatet härav.
Ett annat exempel på att humorns landvinningar har varit stora de senaste 150 åren refereras av Frey Björlingson i artikeln om Frey Hellman i Natio Smolandica 1990-91. Där berättas om "ett studentskoj" som började med en sexa på Smålands på Karlsdagen (28/1) 1848, anordnad av 10 stycken småländska Karlar. Framåt kvällen sluter ett antal andra smålänningar och östgötar upp och man går till torget där man roar sig med att välta omkull 26 stycken marknadsbodar, uppsatta för Distingsmarknaden. Efterräkningarna blir 200 riksdaler skadeersättning och en uppsträckning av rektor. Deltog Karl Johan Johansson? Som vanligt vet vi inte med säkerhet. Nationen hade vårterminen1848 14 stycken medlemmar med namnet Karl. Oddsen är alltså ganska goda för att han verkligen var med (och vi ska längre fram se att det finns ett indicium som talar för att Johansson inte var helt en igenom stillsam person), men å andra sidan så var han en av två seniorer med detta namn och det är ju möjligt att man som sådan ansåg sig stå lite över de nöjen som de yngre landsmännen hängav sig åt.
Ytterligare ett exempel på Johanssons undflyende karaktär ges av Majfesten 1847. Under 40-talet hade traditionen utvecklats bland studenterna att ordna en karneval på Eklundshof på första maj. 1847 gestaltade Smålands "En brudstass från Värend", vilken vann dagens pris. Smålänningarnas tåg avbildades av Johan Gabriel Hall på en teckning som hängde i det gamla nationshuset [3]. Det intressanta med teckningen är att alla de nationsmedlemmar som spelade en roll i tåget är namngivna. Totalt finns det 33 namn på tavlan, det vill säga drygt halva nationen. Naturligtvis finns inte Karl Johan Johansson med bland dessa. Tyckte han inte om festligheter? Det motsägs av hans medlemskap i Lucullibröderna. Vi vet från ögonvittnesskildringar (se Kerstin Sjöqvists artikel i Natio Smolandica 1988) att smålänningarnas bröllopståg avslutades av en grupp studenter som agerade bondehop och det är ju möjligt att Johanson gick med där. Brodern Knut Fredrik finns inte heller namngiven på teckningen.
Bakgrunden till
Eugenie-expeditionen
1851 fattade statsmakterna ett beslut
som skulle påverka KJ Johanssons liv. Det beslutades nämligen
att fregatten Eugenie i den Kungl. svenska flottan skulle skickas ut på
en jordenruntsegling. Det fanns flera syften med detta. Det viktigaste
var att understödja svensk handel genom att visa den svenska örlogsflaggan
i farvatten där den tidigare aldrig hade synts, samt att kontrollera
hur de svenska konsulaten sköttes. När väl detta var bestämt
insåg man att denna resa innebar en möjlighet för svenska
vetenskapsmän bedriva forskning och samla naturalier. Vetenskapsakademien
uppmärksammades på denna möjlighet och i juni 1851 - bara
drygt tre månader innan den planerade avresan - skickar akademien
en skrivelse till Kungl. Maj:t där man presenterar en plan för
den vetenskapliga bemanningen och utrustningen ombord. Man föreslår
att fyra vetenskapare ska följa med: en botaniker, en zoolog, en nautisk-astronomisk
observatör samt en fysiker. För de tre förstnämnda
har man lämpliga kandidater, men om fysikern heter det bara att akademien
"ej med visshet känner huruvida någon fullt lämplig fysiker
kan blifva disponibel", men att man ska fortsätta sina ansträngningar
att finna ett lämpligt namn. Det var tänkt att denna person framför
allt skulle ägna sig åt studium av jordmagnetismen, vilket var
ett forskningsfält i ropet vid den här tiden. Av vetenskapsakademiens
korrespondens framgår att man har tillfrågat flera kandidater,
men att alla har tackat nej av till exempel familjeskäl, chanser att
få en fast tjänst etc.
Akademien är i tydlig tidsnöd eftersom avfärden är planerad till den 30 september. Att Johansson är medveten om Eugenie-expeditionen och villig att bli skeppsfysiker framgår av att han den 31 augusti förmår Elias Fries, som då är nyligen avgången som nationens inspektor, att skriva ett rekommendationsbrev till Vetenskapsakademien , där Fries framhåller att Johansson anser att den nödvändiga skickligheten för uppdraget inte kan hittas i Stockholm och att han "med full tillförsikt kan rekommendera Herr Johansson som både skicklig och pålitlig". Det är inget översvallande rekommendationsbrev och man undrar om det beror på brevskrivaren eller föremålet för lovprisningarna. I vilket fall som helst får brevet ingen effekt, eftersom akademien vid sitt sammanträde den 10 september utser magister Victor von Zeipel till fysiker ombord på Eugenie. Beslutet är dock dåligt förankrat och den 14:e skickar von Zeipel ett brev där han avsäger sig utnämningen, eftersom han inte fått garantier att han ska få tillbaka sin fasta lärartjänst när han kommer tillbaka från expeditionen. Von Zeipel, som också är upsaliensare, skriver att han har meddelat Johansson sitt beslut. Vår landsman ökar nu sina ansträngningar och den 17:e avgår två brev från Uppsala, varav det ena är ett nytt brev från Elias Fries och det andra är ett intyg från en Dr. Glas i vilket det bland annat står "att studeranden av Smålands Nation herr Karl Johansson under våren haft blodstörtning, men att hans helsotillstånd under sommaren så förbättrats, att han för närvarande är till kropp och själ lika arbetsför som en frisk person, intygas härmed på förr aflagd embetsed [...] så sant mig Gud hjälpe till lif och själ! I sammanhang härmed anser jag mig äfven nämna att hans lungsjukdom är så i sin början och så föga framskriden att en lång sjöresa bör kunna hejda den och således åt vetenskapen bevara en förhoppningsfull ung man." Dr. Glas skulle visa sig ha fel men avfärden från Karlskrona närmade sig. Den utsedde fysikern skulle vara tvungen att resa från Stockholm den 24:e. Vetenskapsakademien blir därför tvungen att samla sig till ett extra sammanträde den 18:e vars enda ärende är Johanssons kandidatur. Med en veckas varsel får vår landsman veta att han ska vara borta från hemmet i nästan två år.
Så gick det alltså till när Johansson lyckas komma med på Eugenie-expeditionen, som var ett stort nationellt prestigeprojekt, och det är tydligt att han var en nödlösning. Annars skulle han naturligtvis utsetts redan under letandet i juni, eftersom han inte hindras av någon familj och, som det tycks, inte heller av någon fast tjänst. Intyget från Glas ger oss förmodligen förklaringen till svårigheten för Johansson att bli uttagen. Det är uppenbart att han lider av dålig hälsa och att den tuberkulos som skulle bli hans död, redan har debuterat. Dessutom kan man spekulera i vad det innebar för Vetenskapsakademiens syn på hans person att han inte hade lyckats skaffa sig någon formell examen, trots många års vistelse vid akademien.
Den 30 september 1851 är så den stora dagen inne. Fregatten Eugenie, byggd 1846, ligger i Karlskrona förberedd för sin jordenruntresa. Skeppet har en besättning på cirka 300 personer, alla frivilliga. Befälet förs av kommendörkapten Kristian Adolf Virgin. Ombord finns fårkätte, hönsgård samt ett eget musikkapell bestående av sju musikanter. Det vetenskapliga biblioteket rymmer såväl Redfields "On whirlwind storms" som Laments "Handbuch der Erdmagnetismus". Folket hurrar och högstämda dikter deklameras:
Farväl, ett kort farväl
, du ringa Vikingskara!
Snart ilar tiden bort, snart
ses du här igen.
Må lyckan på din
färd ditt säkra sjökort vara,
Dig skydde verldars Gud, hvart
ock du vänder hän!
I Sveas gamla land för dig
slår månget hjerta,
För dig höjs mången
bön i djupet af vår själ.
Väl hård och bitter
är nu afskedsstundens smärta;
Men återseendet oss bringar
fröjd. Farväl!
Så sätter man segel och påbörjar den resa som skulle komma att vara 21 månader.
Man hade brännvin för fyra.
Eugenie-expeditionen
Minst sex tryckta reseskildringar
finns det från Eugenies jordomsegling. De viktigaste står två
av Johanssons vetenskapliga kollegor för. Den ena har skrivits Carl
Skogman, som både hade status av sjöofficer och vetenskapsman,
i det att han tillsammans med Johansson svarade för fysiken ombord.
Skogman var friherre och hade skrivits in vid Uppsala universitet redan
vid 16 års ålder. Han var ett par år yngre än Johansson
och skulle komma att göra framgångsrik karriär på
flera områden: till en början inom marinen och sedan politiken
för att avsluta med att sitta i flera bolagsstyrelser samt bli preses
i Vetenskapsakademien på 1880-talet. Han var en man som kom från
en helt annan bakgrund än Johansson och man kan inte låta bli
att undra hur samarbetet dem emellan egentligen var.
Den andra mer omfattande och betydligt livligare skildringen skrevs av Nils Johan Andersson och publicerades ursprungligen i Aftonbladet i brevform. Andersson var expeditionens botaniker. Han hade blivit docent redan vid 25 års ålder och skulle sluta sina dagar som professor. Man kan alltså konstatera att Johansson var omgiven av begåvningar.
De övriga böckerna är sinsemellan mycket olika. Två är 12-sidiga små häften anonymt skrivna av "Öländsk båtsman" respektive "En ombord warande båtsman". I dagboksform skildrar de mycket knapphändigt och enformigt livet ombord. Någon gång avbryts det regelbundet återkommande väderobservationerna och konstaterandet "Gudstjenst som vanligt" med litet mer glada händelser av typen "Kom ombord en båt från staden, lastad med en sorts frukt, som kallas Bananas, hwilken besättningen erhöll som förfriskning." Till sist finns två reseskildringar av medellängd där den ena mest är en kompilation av de andra källorna (fast påstås skriven av en deltagare i expeditionen) och den andra en romantiserande sjömansskröna, som kom ut drygt 35 år efter expeditionen och bygger på premiärlöjtnants Fries minnen.
Expeditionen begav sig först via Köpenhamn till Portsmouth i England. Atlanten korsas via Madeira till Rio de Janeiro. Eugenie följer sedan Sydamerikas kuster: först söderut längs den östra och, efter genomseglingen av Magellans sund, den västra norrut. Man besöker Galapagosöarna, Hawaii och sedan San Francisco. Via mellanlandningar på många Söderhavsöar korsar man Stilla Havet och kommer till Australien och vidare till Kina. Hemresan sker med stopp på Filippinerna, Singapore och sedan tvärsöver Indiska oceanen, följt av mellanlandningar i Kapstaden och på S:t Helena. Via Göteborg når man så Stockholm i början av juli 1853. En väldig resa, en omfattande reseskildringslitteratur men mycket knapphändiga uppgifter om Johansson.
Första gången Johansson syns till skildringarna är i Portsmouth kort efter avfärden. Skogman skildrar hur han och Johansson åker till London för att där hämta beställda mätinstrument nödvändiga för studiet av jordmagnetismen. Skogman beskriver vältaligt hur han av deras kontaktperson överste Sabine tas emot på the Philosophical Club och får möta några "af Englands utmärktaste lärde". Det framgår inte om Johansson fick gå med. Skogmans skildring är genomgående ganska självgod och fylld av svepande generaliseringar och fördomsfulla uttalanden. Om ankomsten till Rio skriver han så här:
"Man landar på en ruskig och snuskig trädtrappa, kring hvilken stojande negrer trängas och rofgiriga tulltjenstemän stå på lur, färdiga att taga kläderna af kroppen på folk. Man går vidare: negrer, papegojor och åsnor skrika i kapp, stank och orenlighet pina näsan, och ögat finner knappast ett enda föremål, der det med nöje hvila. Byggnader och menniskor äro lika fula."
I Rio varnas man för att med ett så stort skepp som Eugenie gå igenom Magellans sund, vilket är den planerade resrutten. Förgäves försöker Virgin få tag på en lots för denna kritiska del av färden. Djärvt beslutar han sig för att klara genomseglingen på egen hand. Det lyckas och efter 11 dagars komplicerad segling stävar man ut i Stilla havet, för första gången visande den svenska örlogsflaggan i detta hav. I och med ankomsten till detta hav så tycks också vetenskapsmännen ha börjat spela en mer aktiv roll.
Vetenskapsmännens status ombord var sådan att de hade försetts med egna hytter. För att åstadkomma detta hade man varit tvungen att bygga om Eugenies kanondäck. Man fick minska beväpningen med fyra kanoner, men i stället fäste man träpjäser på utsidan av skeppet, "alldeles liknande den motsvarande delen af de verkliga kanonerna, hvarigenom vanprydligt utseende förekoms, utan att någon olägenhet förekoms." På sikt skulle vetenskapen sätta fler av kanonerna ur stridbart skick. Vid Mauritius på hemvägen var batteridäck så belamrat med lårar innehållande naturalier att bara nio kanoner var i stridbart skick.
Hur var egentligen förhållandet mellan officerarna och vetenskapsmännen? Andersson har enbart gott att säga om bemötandet han fick "trots att vi ej voro utstyrda med guldepåletter". I befälhavaren Virgin tycker sig naturforskarna ha en beskyddare och utanför det uppgjorda programmet låter han fregatten lägga till vid ett flertal öar i Stilla havet. Men det fanns motsättningar. Vid ön Ascension norr om Australien tjatar vetenskapsmännen till sig ett stopp, vilket håller på att blir ödesdigert då vädret plötsligt försämras medan skeppet ligger för ankar. Allt går dock bra men Fries skriver att Johansson med kollegor den dagen var föga populära och "härtill bidrog kraftigt det obeskrifliga obehag vi hade af all stank från trossbotten, der massor af foglar och egendomliga djur undergingo förruttnelse."
Ytterligare ett bevis på att motsättningar fanns ska återberättas eftersom det också är ett av de få tillfällen då vi kommer Johansson närmare in på livet. I sekundlöjtnant Claes August Falkenbergs bevarade dagbok från resan står det den 18:e januari 1852: Till middagen var chefen bjuden i Gunrummet, häftig dispyt med Mag. Johansson et comp. angående den passagerare, som icke följer med oss från Bouenos Ayres till Walparaiso. Bägge magistrarna blefvo sedermera afsnästa med ett uttryck af Löjt. Sundin, som lydde "det är en sak, som endast kan lända Officerarna till men". Vad det är för en mystisk passagerare som åsyftas och som så kunde jaga upp känslorna framgår inte. Dagboken är mycket knapphändigt skriven. Dock tycks tvisten ha kunnat överkommas. Den 28 januari heter det nämligen: "Till middagen var alla med namnet Carl bjudna hos chefen". Om detta ledde till någon efterföljande bärsärkagång ombord förtäljs dock inte.
Eugenies vistelse i Stilla Havet kommer att vara cirka ett år. Ett otal öar besöks. På alla ska naturforskarna i land för att göra rätt för sig. I Skogmans skildring upprepar sig ett mönster kring dessa strandhugg: de övriga vetenskaparna och en del av sjöofficerarna går på upptäcktsfärder medan "herr Johansson stannade på stranden för att göra magnetiska studier". Johansson tycks utifrån detta ha haft en rätt trist lott. Men det är kanske missvisande, för Eugenies Stillahavssegling är en resa fylld av romantiska inslag. De rättrådiga svenskarna jagar sjörövare (vars ledare lyssnar till de skurkaktigt klingande namnen Breones och Antonio Hunches) utanför Perus kust, man besöker Galapagosöarna och kommer tillbaka till skeppet med sköldpaddor, sjölejon och en pelikan, vid besöket på Hawaii får officerare och vetenskapsmän audiens hos kungen Kamehameha och drottning Kalama ("som skall betyda brännvin: ett temligen besynnerligt namn på ett fruntimmer") och dessutom besöks San Francisco och det är vid den här tiden bara några år efter guldruschen. Både Andersson och Skogman ger livfulla skildringar av guldfälten och livet på spelhusen. Vad Johansson gör under detta besök är oklart. Kanske gör han magnetiska observationer. Via bland annat Tahiti och Tonga - där kvinnornas utseende utförligt och positivt recenseras av krönikörerna - korsar man oceanen. Med hjälp av det lilla skeppskapellet ställer man till konserter och dans under palmerna på de öar man kommer till. Kvällarna avslutas med att man i söderhavsmånens sken marscherar tillbaka till fregatten till tonerna av "Kung Karl den unge hjälte." Kort sagt, det är ett liv som den småländske bondsonen Johansson knappast hade fått uppleva om han stannat i Uppsala.
Så fort man kommit till Asien så anar man dock att hemlängtan börjar göra sig påmind och skildringarna av det sista halvåret ombord är mer kortfattade. Vid själva midsommar 1853 siktar man Bohusläns klippor. En tid senare kommer man till Stockholm och möts där av stora människomassor, fullt med båtar på Stockholms ström, festligheter samt kungabesök ombord, fast då har Johansson redan lämnat skeppet.
Efter Eugenie
Den 9 november 1853 skriver Kungl.
Vetenskapsakademien ett komplimentsbrev till Johansson där det bland
annat heter: "De omsorgsfullt gjorde och antecknade iakttagelser skola
otvivelaktigt lämna värdefulla materialer till vetenskaplig bearbetning."
Det skulle visa sig vara en överdrift och publiceringen av de observationer
rörande jordmagnetism som Johansson hade lagt ner så mycket
tid på under expeditionen bildar en utdragen och ganska sorglig epilog
till hans liv. Kort efter hemkomsten förvärras Johanssons lungsjukdom
och den 12 juli 1854 avlider han i Uppsala. Mätjournalen från
resan anförtros åt den framstående fysikern Anders Jonas
Ångström, eftersom han anses vara den ende i Sverige som behärskar
de instrument som använts. Ångström får uppdraget
i maj 1855 och man räknar med att han ska vara klar inom två
år. I själva verket kommer det att ta närmare 20 år
och publikationen (i Johanssons och Skogmans namn) kommer ut strax före
Ångströms död 1874. Den innehåller främst ett
omfattande tabellverk, då och då avbrutet av Johanssons mer
eller mindre meningsfulla angivelser av sina observationsplatser: till
exempel "bambuskjulet närmast kyrkan" på Guam, "Herr Sturges
tak" i Manila och "trädgården midt emot ångqvarnen" i
Kapstaden. I det av Ångström skrivna förordet lyser den
skicklige vetenskapsmannens frustration igenom över medelmåttans
slarv och försummelser i de gjorda mätningarna. För att
överhuvudtaget komma till några slutsatser har Ångström
måst göra ett flertal antaganden. Intressant i sammanhanget
är att notera att Ångström blev astronomisk observatör
i Uppsala 1843 och kom då snart att bli en auktoritet på jordmagnetismens
område. Johanssons kunskapsnivå rörande jordmagnetismen
var alltså kanske i någon mån beroende på undervisning
given av Ångström, men detta är en spekulation.
I och med Johanssons död kunde man hoppas att en publicerad dödsruna äntligen skulle ge oss lite upplysningar om hans person, men återigen blir man besviken. Den nekrolog som införs i tidningen Upsala den 14 juli är kort och ett under av slätstrukenhet: "Derjemte utmärkte han sig för en upphöjdare redbarhet, åtnjöt han aktning och wänskap i rikt mått af dem som lärt wärdera hans älskligt manliga wäsende." Motsvarande text i Correspondenten är inte stort bättre, men den berättar i alla fall att han även sörjs av ett stort antal "forna lärjungar", vilket skulle kunna vara ett indicium på att det var en stor undervisningsbörda som hejdade en mer framgångsrik akademisk karriär.
Förutom Eugeniepublikationen finns det ett ytterligare vemodigt inslag i efterspelet till Johanssons liv. Vetenskapsmännen ombord på Eugenie hade alla sett sig tvungna att ta pengar ur egna fickor för att lägga ut för omkostnader utöver dem de hade beviljats anslag för innan resan. Johansson hade spenderat 424 riksdaler utöver sitt anslag på 1200, vilka han vid hemkomsten sökte ersättning för. Byråkratins kvarnar malde långsamt och i november 1854 beslutar Kungl. Maj:t att bevilja ansökan inklusive 5% ränta sedan juli 1853. Tyvärr var då Johansson död sedan fyra månader och det är ju möjligt att denna försening bidrog till att Smålands nation idag är ansvarig för skötseln av hans grav. I vilket fall som helst så har nu småländska uppsalastudenter i snart 150 år, som ett uttryck för nationstraditionens kontinuitet, med sina terminsavgifter bekostat skötseln av den grav Johansson lades i på Gamla kyrkogården. Han vilar där mellan författaren Jan Fridegård och ärkebiskopen Yngve Brilioth. Jag skulle gärna vilja se en symbolik i detta, men jag kan inte.
Författaren ber att få tacka Nicklas Pihlkvist och Centrum för vetenskapshistoria för hjälp med material till denna artikel.
[1] Man kan fundera
över vilken mekanism det var som gjorde att alla Karl Johan Johanssöner
i Uppsala i mitten av 1800-talet nödvändigtvis skulle ådra
sig tuberkulos samt ge sig ut på vidlyftiga resor.
[2] Hans försök
att vinna odödlighet gick ut på att 1858 publicera verket "Brottmålskartor
öfver Sverige". Det är ett häfte på några sidor
där författaren har räknat ut antalet brott per invånare
i de olika länen samt även sett hur antalet och typen brott fördelar
sig mellan olika åldersklasser. Siffrorna har sedan använts
för att framställa en karta över Sveriges län, där
färg har använts för att markera graden av brottslighet:
ju mörkare färg, desto fler brott per innevånare. Dessutom
analyseras hur brottsligheten ser ut i olika åldersklasser: "sålunda
ägnar sig den yngre mannen åt mord (samt förgripelser mot
blygsamheten, drifven av sina lidelsers våldsamhet) medan han med
tiden och den ökade eftertanken hänger sig åt lönnmord
och förgiftning" Allt enligt Johansson den yngre.
[3] Finns till beskådande
i nationens arkiv, samt reproducerad i Otto Sylwans "Fyrtiotalets student".
