kjj

Karl Johan Johansson

De här websidorna summerar mina efterforskningar om Karl Johan Johansson (ibland stavat Carl Johan Johansson). Johansson levde 1818 - 1854, studerade i Uppsala och deltog som fysiker (förordnad av Kungl. vetenskapsakademien) i fregatten Eugenies världsomsegling 1851-1853. Han var medlem av Smålands nation i Uppsala och nationen bekostar ännu i dag skötseln av hans grav på Uppsala gamla kyrkogård. Huvudinnehållet på dessa sidor är tre artiklar om Johansson som jag publicerat i årsskriften Natio Smolandica 1999, 2000 och 2002-2003. En ytterligare artikel, som behandlar Johanssons resedagbok 1851-1853, har jag publicerat i tidskriften Forum Navale (nr 62, 2006, s. 37-51) utgiven av Sjöhistoriska Samfundet.

Om Du har kompletterande upplysningar om Johansson eller bara vill kommentera eller fråga om något, är jag tacksam om Du skickar e-post till mig.

Långbro, våren 2006

Gunnar Carlson

En stående post i nationsbudgeten - Något om Karl Johan Johansson, en småländsk jordenruntfarare

(Natio Smolandica, LXI (1999), s. 4-18.)

När jag 1988 var andre kurator fick nationen precis som alla år förut räkningarna för skötseln av nationens gravar på Gamla kyrkogården. Det var fyra fakturor som skulle betalas. Mer eller mindre helt obevandrad i nationens historia beslöt jag mig för att gå upp och titta på det vi betalade några tusenlappar för varje år. Stora nationsgraven samt Inspektorerna Sjöbrings och Tunbergs var ju lätta att förstå, men varför betalade vi för Karl Johan Johansson, född i Småland 1818 och död i Uppsala 1854? När jag frågade några seniora smålänningar var de helt oförstående. Det hade alltid bara varit tre nationsgravar, fick jag veta. Hade det faktum att Småland nämns på Johanssons gravsten gjort att kyrkogårdsförvaltningen tagit en rövare och helt enkelt skickat nationen fakturan på vinst och förlust? Nej, och om vi bara studerat standardverket över nationens gravar på gamla kyrkogården - Harry Lenhammars artikel i Natio Smolandica 1963 - hade vi aldrig behövt undra. Där framgår klart och tydligt att Johansson fick sin grav betald av nationen på den tiden innan den allmänna nationsgraven fanns. Stadgarna angav tydligt att nationen skulle sörja för begravningen av en bortgången landsman om inte föräldrar eller dödsbo kunde täcka kostnaderna. (Detta gällde fortfarande i mitten av 1800-talet precis som 200 år tidigare i de ursprungliga stadgarna.) Uppgifterna om Johansson i Lenhammars artikel är knapphändiga, fast gravstenens inskription citeras: "åtföljde såsom physiker fregatten Eugenie på dess jordomsegling 1851-1853". Tydligen var detta faktum så pass uppseendeväckande att det borde förevigas på gravvården.

Vem var då denne Johansson? De yttre linjerna av hans liv kan naturligtvis enkelt spåras: han föddes 1818 i Tingsryd, föräldrarna hette Johannes Nilsson och Elin Håkansdotter, han gick på Växjö gymnasium och skrev in sig vid Uppsala universitet och Smålands nation höstterminen 1838. Där vistades han sedan till sin död i lungsot den 12 juli 1854, med undantag för åren 1851 till 1853 då han som sagt var förordnad av Vetenskapsakademien att delta i Eugenie-expeditionen. Men vill man veta mer än så blir det värre. Och detta trots att flera minnesteckningar skildrar Växjö läroverk på 1800-talet, att 1840-talets Uppsala är en av de klassiska epokerna i studentuppsala skildrat av många, samt att Eugenie-expeditionen på sin tid var mycket uppmärksammad och har gett upphov till flera tryckta reseskildringar och några otryckta. Hela tiden är Johansson en undflyende gestalt, som bara ibland kan anas i marginalen.

KJ Johansson som student
Från Växjö läroverk utexamineras Johansson vårterminen 1838, med goda betyg. Om man ska tro dem som själva gick där hade läroverket ett gott anseende vid denna tid. Det var vanligt att förutvarande elever fick plats som informatorer i "bättre hem", eftersom de i skolan hade fått en viss undervisningsvana från att agera lärare för de yngre eleverna. Betoningen i undervisningen låg på klassiska språk och matematik. Ironiskt nog gavs nästan ingen undervisning i fysik och levande språk, de ämnen som hade varit nyttigast för Johansson i hans framtida karriär som forskningsresande. Men dessa ämnen ansågs så pass lätta att själv läsa in så det hade varit slöseri med tid att ägna sig åt dem under skoltid.

Hösten 1838 kommer Johansson till Uppsala och skriver in sig vid Smålands som så kallad examinandus, det vill säga en som avser att avlägga den studentexamen som var obligatorisk för att bli antagen till universitetet och som sedan 1831 hade blivit ett reellt hinder att ta sig över. För Johansson blev detta uppenbarligen inget problem och i universitetskatalogen för vårterminen 1839 står han upptagen som recentior. Under sin första termin avlägger han också den obligatoriska teologiska examen och i december 1839 exercitieexamen. Sen är det dock stopp och några fler examina blir det inte. Tittar man på Johanssons artikel i Paul Wilstadius Smolandi Upsalienses står det att han ska ha disputerat pro gradu i slutet av maj 1854, alltså kort före sin död. Wilstadius, som har rykte om sig att vara noggrann, tycks här ha haft de småländska glasögonen på sig. På den tryckta avhandlingen (som är på 16 sidor och handlar om insekter) står det tydligt att respondenten Carl Johan Johansson var snärking. Enligt S-Närkes nationsmatrikel led denne Johansson av bröstsjukdom, reste till Kalifornien och dog där, samt blev begraven på Jubaflodens strand vid Forsters Bay [1]. Det är naturligtvis möjligt att Johansson var en flitig student trots att han inte lyckades samla sig till någon examen. Något som kan tyda på det är att han under 1842 innehar det Piperska stipendiet och under 1847-1849 det Platinska.

Johansson hade också en bror som studerade i Uppsala och som var medlem i Smålands. Han hette Knut Fredrik och var född 1827. Hans studier tycks mer ha gått på räls och han skulle komma att göra en hyfsad juridisk karriär [2].

När KJ Johansson anländer till Uppsala har nationen 61 medlemmar om man även räknar hedersledamöterna. När han avlider har antalet medlemmar bara ökat till 65. (Som jämförelse kan nämnas att när de första stadgarna skrivs 1645 var antalet medlemmar i Smålands 56 stycken.) Om nationen utifrån denna statistik kan tyckas konstant var som bekant den tid då Johansson gick på Uppsalas gator en mycket händelserik sådan: studentkårens bildande, skandinavismen, 1848 års revolutionsanda, Gluntarna, studentmössans införande. På det hela taget är 1840-talet ett årtionde när känslan av att man som student är något speciellt utvecklas, att man är framtiden. I skildringarna av Uppsala under detta turbulenta årtionde syns Johansson knappt till. Det innebär inte nödvändigtvis att han satt på sin kammare och hostande hängde över någon fysikbok. Från Johannes Sundblads bok Upsalalif, publicerad 1884, framgår att han var medlem i ett kotteri med det levnadsglatt klingande namnet Lucullibröderna. Till skillnad från de samtida Juvenalerna intresserade man sig nämligen för såväl mat som dryck. Man höll till på "Löfvens krog" som låg bredvid Gillet och där maten hade rykte om sig att vara bland den bästa i staden. Bland medlemmarna i detta sällskap fanns professorn och skalden Bernhard Elis Malmström, professorn och smålänningen Otto Fredrik Tullberg (känd som grundaren av Allmänna sången), samt som ordensskald och centralgestalt (precis som i så många andra kretsar i Uppsala vid denna tid) Per Johan Petersson, latinprofessor, skandinavist, allmän lustigkurre och författare till "Professor Peterssons visa". Sundblad ger några exempel på den tillfällighetspoesi som lästes på sammankomsterna och beskriver vällustigt de skrattparoxysmer som av oklara skäl blev resultatet härav.

Ett annat exempel på att humorns landvinningar har varit stora de senaste 150 åren refereras av Frey Björlingson i artikeln om Frey Hellman i Natio Smolandica 1990-91. Där berättas om "ett studentskoj" som började med en sexa på Smålands på Karlsdagen (28/1) 1848, anordnad av 10 stycken småländska Karlar. Framåt kvällen sluter ett antal andra smålänningar och östgötar upp och man går till torget där man roar sig med att välta omkull 26 stycken marknadsbodar, uppsatta för Distingsmarknaden. Efterräkningarna blir 200 riksdaler skadeersättning och en uppsträckning av rektor. Deltog Karl Johan Johansson? Som vanligt vet vi inte med säkerhet. Nationen hade vårterminen1848 14 stycken medlemmar med namnet Karl. Oddsen är alltså ganska goda för att han verkligen var med (och vi ska längre fram se att det finns ett indicium som talar för att Johansson inte var helt en igenom stillsam person), men å andra sidan så var han en av två seniorer med detta namn och det är ju möjligt att man som sådan ansåg sig stå lite över de nöjen som de yngre landsmännen hängav sig åt.

Ytterligare ett exempel på Johanssons undflyende karaktär ges av Majfesten 1847. Under 40-talet hade traditionen utvecklats bland studenterna att ordna en karneval på Eklundshof på första maj. 1847 gestaltade Smålands "En brudstass från Värend", vilken vann dagens pris. Smålänningarnas tåg avbildades av Johan Gabriel Hall på en teckning som hängde i det gamla nationshuset [3]. Det intressanta med teckningen är att alla de nationsmedlemmar som spelade en roll i tåget är namngivna. Totalt finns det 33 namn på tavlan, det vill säga drygt halva nationen. Naturligtvis finns inte Karl Johan Johansson med bland dessa. Tyckte han inte om festligheter? Det motsägs av hans medlemskap i Lucullibröderna. Vi vet från ögonvittnesskildringar (se Kerstin Sjöqvists artikel i Natio Smolandica 1988) att smålänningarnas bröllopståg avslutades av en grupp studenter som agerade bondehop och det är ju möjligt att Johanson gick med där. Brodern Knut Fredrik finns inte heller namngiven på teckningen.

Bakgrunden till Eugenie-expeditionen
1851 fattade statsmakterna ett beslut som skulle påverka KJ Johanssons liv. Det beslutades nämligen att fregatten Eugenie i den Kungl. svenska flottan skulle skickas ut på en jordenruntsegling. Det fanns flera syften med detta. Det viktigaste var att understödja svensk handel genom att visa den svenska örlogsflaggan i farvatten där den tidigare aldrig hade synts, samt att kontrollera hur de svenska konsulaten sköttes. När väl detta var bestämt insåg man att denna resa innebar en möjlighet för svenska vetenskapsmän bedriva forskning och samla naturalier. Vetenskapsakademien uppmärksammades på denna möjlighet och i juni 1851 - bara drygt tre månader innan den planerade avresan - skickar akademien en skrivelse till Kungl. Maj:t där man presenterar en plan för den vetenskapliga bemanningen och utrustningen ombord. Man föreslår att fyra vetenskapare ska följa med: en botaniker, en zoolog, en nautisk-astronomisk observatör samt en fysiker. För de tre förstnämnda har man lämpliga kandidater, men om fysikern heter det bara att akademien "ej med visshet känner huruvida någon fullt lämplig fysiker kan blifva disponibel", men att man ska fortsätta sina ansträngningar att finna ett lämpligt namn. Det var tänkt att denna person framför allt skulle ägna sig åt studium av jordmagnetismen, vilket var ett forskningsfält i ropet vid den här tiden. Av vetenskapsakademiens korrespondens framgår att man har tillfrågat flera kandidater, men att alla har tackat nej av till exempel familjeskäl, chanser att få en fast tjänst etc.

Akademien är i tydlig tidsnöd eftersom avfärden är planerad till den 30 september. Att Johansson är medveten om Eugenie-expeditionen och villig att bli skeppsfysiker framgår av att han den 31 augusti förmår Elias Fries, som då är nyligen avgången som nationens inspektor, att skriva ett rekommendationsbrev till Vetenskapsakademien , där Fries framhåller att Johansson anser att den nödvändiga skickligheten för uppdraget inte kan hittas i Stockholm och att han "med full tillförsikt kan rekommendera Herr Johansson som både skicklig och pålitlig". Det är inget översvallande rekommendationsbrev och man undrar om det beror på brevskrivaren eller föremålet för lovprisningarna. I vilket fall som helst får brevet ingen effekt, eftersom akademien vid sitt sammanträde den 10 september utser magister Victor von Zeipel till fysiker ombord på Eugenie. Beslutet är dock dåligt förankrat och den 14:e skickar von Zeipel ett brev där han avsäger sig utnämningen, eftersom han inte fått garantier att han ska få tillbaka sin fasta lärartjänst när han kommer tillbaka från expeditionen. Von Zeipel, som också är upsaliensare, skriver att han har meddelat Johansson sitt beslut. Vår landsman ökar nu sina ansträngningar och den 17:e avgår två brev från Uppsala, varav det ena är ett nytt brev från Elias Fries och det andra är ett intyg från en Dr. Glas i vilket det bland annat står "att studeranden av Smålands Nation herr Karl Johansson under våren haft blodstörtning, men att hans helsotillstånd under sommaren så förbättrats, att han för närvarande är till kropp och själ lika arbetsför som en frisk person, intygas härmed på förr aflagd embetsed [...] så sant mig Gud hjälpe till lif och själ! I sammanhang härmed anser jag mig äfven nämna att hans lungsjukdom är så i sin början och så föga framskriden att en lång sjöresa bör kunna hejda den och således åt vetenskapen bevara en förhoppningsfull ung man." Dr. Glas skulle visa sig ha fel men avfärden från Karlskrona närmade sig. Den utsedde fysikern skulle vara tvungen att resa från Stockholm den 24:e. Vetenskapsakademien blir därför tvungen att samla sig till ett extra sammanträde den 18:e vars enda ärende är Johanssons kandidatur. Med en veckas varsel får vår landsman veta att han ska vara borta från hemmet i nästan två år.

Så gick det alltså till när Johansson lyckas komma med på Eugenie-expeditionen, som var ett stort nationellt prestigeprojekt, och det är tydligt att han var en nödlösning. Annars skulle han naturligtvis utsetts redan under letandet i juni, eftersom han inte hindras av någon familj och, som det tycks, inte heller av någon fast tjänst. Intyget från Glas ger oss förmodligen förklaringen till svårigheten för Johansson att bli uttagen. Det är uppenbart att han lider av dålig hälsa och att den tuberkulos som skulle bli hans död, redan har debuterat. Dessutom kan man spekulera i vad det innebar för Vetenskapsakademiens syn på hans person att han inte hade lyckats skaffa sig någon formell examen, trots många års vistelse vid akademien.

Den 30 september 1851 är så den stora dagen inne. Fregatten Eugenie, byggd 1846, ligger i Karlskrona förberedd för sin jordenruntresa. Skeppet har en besättning på cirka 300 personer, alla frivilliga. Befälet förs av kommendörkapten Kristian Adolf Virgin. Ombord finns fårkätte, hönsgård samt ett eget musikkapell bestående av sju musikanter. Det vetenskapliga biblioteket rymmer såväl Redfields "On whirlwind storms" som Laments "Handbuch der Erdmagnetismus". Folket hurrar och högstämda dikter deklameras:

Farväl, ett kort farväl , du ringa Vikingskara!
Snart ilar tiden bort, snart ses du här igen.
Må lyckan på din färd ditt säkra sjökort vara,
Dig skydde verldars Gud, hvart ock du vänder hän!
I Sveas gamla land för dig slår månget hjerta,
För dig höjs mången bön i djupet af vår själ.
Väl hård och bitter är nu afskedsstundens smärta;
Men återseendet oss bringar fröjd. Farväl!

Så sätter man segel och påbörjar den resa som skulle komma att vara 21 månader.

Man hade brännvin för fyra.

Eugenie-expeditionen
Minst sex tryckta reseskildringar finns det från Eugenies jordomsegling. De viktigaste står två av Johanssons vetenskapliga kollegor för. Den ena har skrivits Carl Skogman, som både hade status av sjöofficer och vetenskapsman, i det att han tillsammans med Johansson svarade för fysiken ombord. Skogman var friherre och hade skrivits in vid Uppsala universitet redan vid 16 års ålder. Han var ett par år yngre än Johansson och skulle komma att göra framgångsrik karriär på flera områden: till en början inom marinen och sedan politiken för att avsluta med att sitta i flera bolagsstyrelser samt bli preses i Vetenskapsakademien på 1880-talet. Han var en man som kom från en helt annan bakgrund än Johansson och man kan inte låta bli att undra hur samarbetet dem emellan egentligen var.

Den andra mer omfattande och betydligt livligare skildringen skrevs av Nils Johan Andersson och publicerades ursprungligen i Aftonbladet i brevform. Andersson var expeditionens botaniker. Han hade blivit docent redan vid 25 års ålder och skulle sluta sina dagar som professor. Man kan alltså konstatera att Johansson var omgiven av begåvningar.

De övriga böckerna är sinsemellan mycket olika. Två är 12-sidiga små häften anonymt skrivna av "Öländsk båtsman" respektive "En ombord warande båtsman". I dagboksform skildrar de mycket knapphändigt och enformigt livet ombord. Någon gång avbryts det regelbundet återkommande väderobservationerna och konstaterandet "Gudstjenst som vanligt" med litet mer glada händelser av typen "Kom ombord en båt från staden, lastad med en sorts frukt, som kallas Bananas, hwilken besättningen erhöll som förfriskning." Till sist finns två reseskildringar av medellängd där den ena mest är en kompilation av de andra källorna (fast påstås skriven av en deltagare i expeditionen) och den andra en romantiserande sjömansskröna, som kom ut drygt 35 år efter expeditionen och bygger på premiärlöjtnants Fries minnen.

Expeditionen begav sig först via Köpenhamn till Portsmouth i England. Atlanten korsas via Madeira till Rio de Janeiro. Eugenie följer sedan Sydamerikas kuster: först söderut längs den östra och, efter genomseglingen av Magellans sund, den västra norrut. Man besöker Galapagosöarna, Hawaii och sedan San Francisco. Via mellanlandningar på många Söderhavsöar korsar man Stilla Havet och kommer till Australien och vidare till Kina. Hemresan sker med stopp på Filippinerna, Singapore och sedan tvärsöver Indiska oceanen, följt av mellanlandningar i Kapstaden och på S:t Helena. Via Göteborg når man så Stockholm i början av juli 1853. En väldig resa, en omfattande reseskildringslitteratur men mycket knapphändiga uppgifter om Johansson.

Första gången Johansson syns till skildringarna är i Portsmouth kort efter avfärden. Skogman skildrar hur han och Johansson åker till London för att där hämta beställda mätinstrument nödvändiga för studiet av jordmagnetismen. Skogman beskriver vältaligt hur han av deras kontaktperson överste Sabine tas emot på the Philosophical Club och får möta några "af Englands utmärktaste lärde". Det framgår inte om Johansson fick gå med. Skogmans skildring är genomgående ganska självgod och fylld av svepande generaliseringar och fördomsfulla uttalanden. Om ankomsten till Rio skriver han så här:

"Man landar på en ruskig och snuskig trädtrappa, kring hvilken stojande negrer trängas och rofgiriga tulltjenstemän stå på lur, färdiga att taga kläderna af kroppen på folk. Man går vidare: negrer, papegojor och åsnor skrika i kapp, stank och orenlighet pina näsan, och ögat finner knappast ett enda föremål, der det med nöje hvila. Byggnader och menniskor äro lika fula."

I Rio varnas man för att med ett så stort skepp som Eugenie gå igenom Magellans sund, vilket är den planerade resrutten. Förgäves försöker Virgin få tag på en lots för denna kritiska del av färden. Djärvt beslutar han sig för att klara genomseglingen på egen hand. Det lyckas och efter 11 dagars komplicerad segling stävar man ut i Stilla havet, för första gången visande den svenska örlogsflaggan i detta hav. I och med ankomsten till detta hav så tycks också vetenskapsmännen ha börjat spela en mer aktiv roll.

Vetenskapsmännens status ombord var sådan att de hade försetts med egna hytter. För att åstadkomma detta hade man varit tvungen att bygga om Eugenies kanondäck. Man fick minska beväpningen med fyra kanoner, men i stället fäste man träpjäser på utsidan av skeppet, "alldeles liknande den motsvarande delen af de verkliga kanonerna, hvarigenom vanprydligt utseende förekoms, utan att någon olägenhet förekoms." På sikt skulle vetenskapen sätta fler av kanonerna ur stridbart skick. Vid Mauritius på hemvägen var batteridäck så belamrat med lårar innehållande naturalier att bara nio kanoner var i stridbart skick.

Hur var egentligen förhållandet mellan officerarna och vetenskapsmännen? Andersson har enbart gott att säga om bemötandet han fick "trots att vi ej voro utstyrda med guldepåletter". I befälhavaren Virgin tycker sig naturforskarna ha en beskyddare och utanför det uppgjorda programmet låter han fregatten lägga till vid ett flertal öar i Stilla havet. Men det fanns motsättningar. Vid ön Ascension norr om Australien tjatar vetenskapsmännen till sig ett stopp, vilket håller på att blir ödesdigert då vädret plötsligt försämras medan skeppet ligger för ankar. Allt går dock bra men Fries skriver att Johansson med kollegor den dagen var föga populära och "härtill bidrog kraftigt det obeskrifliga obehag vi hade af all stank från trossbotten, der massor af foglar och egendomliga djur undergingo förruttnelse."

Ytterligare ett bevis på att motsättningar fanns ska återberättas eftersom det också är ett av de få tillfällen då vi kommer Johansson närmare in på livet. I sekundlöjtnant Claes August Falkenbergs bevarade dagbok från resan står det den 18:e januari 1852: Till middagen var chefen bjuden i Gunrummet, häftig dispyt med Mag. Johansson et comp. angående den passagerare, som icke följer med oss från Bouenos Ayres till Walparaiso. Bägge magistrarna blefvo sedermera afsnästa med ett uttryck af Löjt. Sundin, som lydde "det är en sak, som endast kan lända Officerarna till men". Vad det är för en mystisk passagerare som åsyftas och som så kunde jaga upp känslorna framgår inte. Dagboken är mycket knapphändigt skriven. Dock tycks tvisten ha kunnat överkommas. Den 28 januari heter det nämligen: "Till middagen var alla med namnet Carl bjudna hos chefen". Om detta ledde till någon efterföljande bärsärkagång ombord förtäljs dock inte.

Eugenies vistelse i Stilla Havet kommer att vara cirka ett år. Ett otal öar besöks. På alla ska naturforskarna i land för att göra rätt för sig. I Skogmans skildring upprepar sig ett mönster kring dessa strandhugg: de övriga vetenskaparna och en del av sjöofficerarna går på upptäcktsfärder medan "herr Johansson stannade på stranden för att göra magnetiska studier". Johansson tycks utifrån detta ha haft en rätt trist lott. Men det är kanske missvisande, för Eugenies Stillahavssegling är en resa fylld av romantiska inslag. De rättrådiga svenskarna jagar sjörövare (vars ledare lyssnar till de skurkaktigt klingande namnen Breones och Antonio Hunches) utanför Perus kust, man besöker Galapagosöarna och kommer tillbaka till skeppet med sköldpaddor, sjölejon och en pelikan, vid besöket på Hawaii får officerare och vetenskapsmän audiens hos kungen Kamehameha och drottning Kalama ("som skall betyda brännvin: ett temligen besynnerligt namn på ett fruntimmer") och dessutom besöks San Francisco och det är vid den här tiden bara några år efter guldruschen. Både Andersson och Skogman ger livfulla skildringar av guldfälten och livet på spelhusen. Vad Johansson gör under detta besök är oklart. Kanske gör han magnetiska observationer. Via bland annat Tahiti och Tonga - där kvinnornas utseende utförligt och positivt recenseras av krönikörerna - korsar man oceanen. Med hjälp av det lilla skeppskapellet ställer man till konserter och dans under palmerna på de öar man kommer till. Kvällarna avslutas med att man i söderhavsmånens sken marscherar tillbaka till fregatten till tonerna av "Kung Karl den unge hjälte." Kort sagt, det är ett liv som den småländske bondsonen Johansson knappast hade fått uppleva om han stannat i Uppsala.

Så fort man kommit till Asien så anar man dock att hemlängtan börjar göra sig påmind och skildringarna av det sista halvåret ombord är mer kortfattade. Vid själva midsommar 1853 siktar man Bohusläns klippor. En tid senare kommer man till Stockholm och möts där av stora människomassor, fullt med båtar på Stockholms ström, festligheter samt kungabesök ombord, fast då har Johansson redan lämnat skeppet.

Efter Eugenie
Den 9 november 1853 skriver Kungl. Vetenskapsakademien ett komplimentsbrev till Johansson där det bland annat heter: "De omsorgsfullt gjorde och antecknade iakttagelser skola otvivelaktigt lämna värdefulla materialer till vetenskaplig bearbetning." Det skulle visa sig vara en överdrift och publiceringen av de observationer rörande jordmagnetism som Johansson hade lagt ner så mycket tid på under expeditionen bildar en utdragen och ganska sorglig epilog till hans liv. Kort efter hemkomsten förvärras Johanssons lungsjukdom och den 12 juli 1854 avlider han i Uppsala. Mätjournalen från resan anförtros åt den framstående fysikern Anders Jonas Ångström, eftersom han anses vara den ende i Sverige som behärskar de instrument som använts. Ångström får uppdraget i maj 1855 och man räknar med att han ska vara klar inom två år. I själva verket kommer det att ta närmare 20 år och publikationen (i Johanssons och Skogmans namn) kommer ut strax före Ångströms död 1874. Den innehåller främst ett omfattande tabellverk, då och då avbrutet av Johanssons mer eller mindre meningsfulla angivelser av sina observationsplatser: till exempel "bambuskjulet närmast kyrkan" på Guam, "Herr Sturges tak" i Manila och "trädgården midt emot ångqvarnen" i Kapstaden. I det av Ångström skrivna förordet lyser den skicklige vetenskapsmannens frustration igenom över medelmåttans slarv och försummelser i de gjorda mätningarna. För att överhuvudtaget komma till några slutsatser har Ångström måst göra ett flertal antaganden. Intressant i sammanhanget är att notera att Ångström blev astronomisk observatör i Uppsala 1843 och kom då snart att bli en auktoritet på jordmagnetismens område. Johanssons kunskapsnivå rörande jordmagnetismen var alltså kanske i någon mån beroende på undervisning given av Ångström, men detta är en spekulation.

I och med Johanssons död kunde man hoppas att en publicerad dödsruna äntligen skulle ge oss lite upplysningar om hans person, men återigen blir man besviken. Den nekrolog som införs i tidningen Upsala den 14 juli är kort och ett under av slätstrukenhet: "Derjemte utmärkte han sig för en upphöjdare redbarhet, åtnjöt han aktning och wänskap i rikt mått af dem som lärt wärdera hans älskligt manliga wäsende." Motsvarande text i Correspondenten är inte stort bättre, men den berättar i alla fall att han även sörjs av ett stort antal "forna lärjungar", vilket skulle kunna vara ett indicium på att det var en stor undervisningsbörda som hejdade en mer framgångsrik akademisk karriär.

Förutom Eugeniepublikationen finns det ett ytterligare vemodigt inslag i efterspelet till Johanssons liv. Vetenskapsmännen ombord på Eugenie hade alla sett sig tvungna att ta pengar ur egna fickor för att lägga ut för omkostnader utöver dem de hade beviljats anslag för innan resan. Johansson hade spenderat 424 riksdaler utöver sitt anslag på 1200, vilka han vid hemkomsten sökte ersättning för. Byråkratins kvarnar malde långsamt och i november 1854 beslutar Kungl. Maj:t att bevilja ansökan inklusive 5% ränta sedan juli 1853. Tyvärr var då Johansson död sedan fyra månader och det är ju möjligt att denna försening bidrog till att Smålands nation idag är ansvarig för skötseln av hans grav. I vilket fall som helst så har nu småländska uppsalastudenter i snart 150 år, som ett uttryck för nationstraditionens kontinuitet, med sina terminsavgifter bekostat skötseln av den grav Johansson lades i på Gamla kyrkogården. Han vilar där mellan författaren Jan Fridegård och ärkebiskopen Yngve Brilioth. Jag skulle gärna vilja se en symbolik i detta, men jag kan inte.

Författaren ber att få tacka Nicklas Pihlkvist och Centrum för vetenskapshistoria för hjälp med material till denna artikel.

[1] Man kan fundera över vilken mekanism det var som gjorde att alla Karl Johan Johanssöner i Uppsala i mitten av 1800-talet nödvändigtvis skulle ådra sig tuberkulos samt ge sig ut på vidlyftiga resor.
[2] Hans försök att vinna odödlighet gick ut på att 1858 publicera verket "Brottmålskartor öfver Sverige". Det är ett häfte på några sidor där författaren har räknat ut antalet brott per invånare i de olika länen samt även sett hur antalet och typen brott fördelar sig mellan olika åldersklasser. Siffrorna har sedan använts för att framställa en karta över Sveriges län, där färg har använts för att markera graden av brottslighet: ju mörkare färg, desto fler brott per innevånare. Dessutom analyseras hur brottsligheten ser ut i olika åldersklasser: "sålunda ägnar sig den yngre mannen åt mord (samt förgripelser mot blygsamheten, drifven av sina lidelsers våldsamhet) medan han med tiden och den ökade eftertanken hänger sig åt lönnmord och förgiftning" Allt enligt Johansson den yngre.
[3] Finns till beskådande i nationens arkiv, samt reproducerad i Otto Sylwans "Fyrtiotalets student".

Karl Johan Johansson revisited

(Natio Smolandica, LXII (2000), s. 4-8.)

 

I Natio Smolandica 1999 publicerade jag en artikel om Karl Johan Johansson, medlem av Smålands nation 1838-1854, vars grav på Uppsala gamla kyrkogård nationen fortfarande betalar skötseln för. Utmärkande för Johansson är (förutom det att han var förordnad av Kungl. Vetenskapsakademien att följa med som fysiker på fregatten Eugenies världsomsegling 1851-53) att mycket lite uppgifter om hans person står att finna. Eftersom jag inte hade tillfälle att i detalj studera nationens äldre arkivalier innan 1999 års Natio Smolandica gick i tryck, återvänder jag här till hans öde.

Naturligtvis kan gamla nationsarkivalier inte ge så mycket information om en personlighet, men vissa intressanta spår av Johansson hittar man. Det börjar med hans gymnasiebetyg, som finns i avskrift. En sådan skulle lämnas in till nationen vid inskrivningen och många finns bevarade i arkivet. Johanssons är genomgående mycket bra, med "berömlig" i latin som spets. Levande språk var hans svagaste sida men även där når han upp till "icke utan beröm godkänd". Uppträdandet karaktäriseras som mycket stadgat.

När Johansson kommer till Smålands finns det inte så många nationsämbeten förutom kurator och bibliotekarie, men kommittéer tycks ha varit en populär umgängesform. 1843 blir Johansson invald i byggnadskommittén som representant för juniorerna och sitter där i tre år tills han väljs till senior i oktober 1846. Uppenbarligen har Johansson landsmännens förtroende för på landskap den 4:e juni 1847 väljs han till Smålands nations förste skattmästare genom tiderna. Och detta innan den stadgeändring äger rum som egentligen skapar detta ämbete, vilket sker 1848. Titeln skattmästare motsvarade inte dagens ämbete med samma namn. Efter ett par år började i stället titeln andre kurator användas. G.F. Koraen blir den första med den titeln 1850, men nationens andre kuratorslängd i modernare tid borde alltså egentligen börja med Karl Johan Johansson.

Nationsekonomin började vid den här tiden skötas mer professionellt. Ett halvår innan Johansson utses till skattmästare har nationen infört att revisorer ska väljas på landskap och inte bara utses av kurator (som alltså var den som skötte ekonomin) som tidigare varit fallet. Johansson tycks ha varit en aktiv skattmästare. Han börjar omedelbart med en nödvändig genomgång av nationens inventarieförteckning, en mer aktiv uthyrningspolitik av nationens bostäder samt avhåller som ordförande täta möten i kassakommittén. Detta utskotts främsta uppgift var att bevilja handlån och, som det tycks vid en genomläsning av protokollen, företrädesvis till skattmästaren. Handlånekassans storlek var begränsad och efterfrågan översteg utbudet. Detta hindrade dock inte Johansson att alltsomoftast bevilja sig själv ett handlån av den större modellen, 50 riksdaler på tre månader. Hans arvode som skattmästare var 10 rdr per termin. Nationens terminsavgift var 1847 1,32 rdr och ett års bänkhyra i domkyrkan kostade nationen 2,32. Tecken på verkligt dålig ekonomi, -lagsökningsavgifter för förfallna handlån, beslut om nedsatt terminsavgift, sexaskulder - som finns för flera nationsmedlemmar, saknas för Johansson. (En av hans reformer som skattmästare var för övrigt att den som hade skulder till sexmästaren skulle få sitt namn uppläst på landskap.) Sammantaget gav idén med en skattmästare tydligen mersmak, för när Johansson avgår på landskap den 6:e juni 1849, beslöts att " ge afträdande skattmästaren decharge för sin förvaltning och hr inspektor betygade honom nationens tacksamhet för den omsorg och möda han under sina 2,5 år haft ospard för dess oekonomie". Liknande hedersbetygelser är ovanliga, om det ens finns några, i samtida landskapsprotokoll.

För övrigt finns inte så mycket om Karl Johan Johansson i nationens arkiv. Ett av de få ställen där hans namn nämns är i samband med de så kallade disputationskonventen. De var argumentations- och retorikövningar som brukade avhållas på nationssalen kl. 3 på lördagseftermiddagarna under ledning av en senior. Ett antal teser skulle försvaras av någon landsman, medan en eller två andra var opponenter. Ett stort antal av teserna finns bevarade och det framgår också vilka som responderade och opponerade. De äldsta bevarade teserna med Johansson inblandad är från lördagen 22 maj 1841 då han har att försvara bland annat följande tankar: "Nyttan af historiens studium är egentligen negativ, ty då tiderna oupphörligt byta natur och wäsende, kan efterbildning i handling i allmänhet ej medföra någon säker fördel" och ""Då vikingatågen blifvit hämmade af christendomen, sökte den nordiska hjelteandan nya wägar för sin verksamhet. Se der en af orsakerna till wäringarnas uppträdande i Constantinopel." De uppställda teserna är sinsemellan mycket olika: den 11 april 1843 opponerar till exempel Johansson på "Föreställningen om att Guds evighet består i en oändlighet af tid är falsk." och vid ett senare tillfälle på "Det nationalhat som rått mellan Danskar och svenskar, fanns ej före Calmarunionen utan är helt och hållet förorsakat genom densamma." Trots att man utifrån dessa exempel kan tycka att disputationskonventen borde ha kunnat erbjuda en rätt god underhållning i en tid när Tipslördag inte erbjöds, beslöts på höstlandskapet 1848 att de skulle läggas ner på grund av dålig besöksfrekvens. Det sist bevarade programmet från ett disputationskonvent är daterat 8 april 1848, med Karl Johan Johansson som presiderande senior.

Johansson dör i juli 1854. Ingenting nämns i arkivalierna om att någon parentation skulle ha hållits på nästkommande landskap. Ingenting nämns heller om att nationen har haft några kostnader för begravningen. Exempel på sådana kostnader finns annars i räkenskaperna från den här tiden. Vad som också finns i kassaboken är poster som tyder på att nationen med ojämna mellanrum lagt pengar på att sköta om nationsmedlemmars gravar på gamla kyrkogården. Däremot finns upp till fem år efter Johanssons död inga anteckningar i kassaboken att hans grav varit föremål för sådana omsorger. Hur kommer det sig att nationen idag sköter Johanssons grav medan alla andra landsmäns (förutom inspektorernas) gravar från denna tid är försvunna? Och när började detta? Som så mycket annat som rör denne man förblir svaren i det fördolda. Vi får finna oss i detta. De flesta människor blir endast fotnoter i historien.

Då händer något. Några dagar efter att jag har plöjt igenom nationens dammiga arkivalier på Carolina får jag veta att en Christer Hägg i augusti 1999 givit ut en bok med titeln "Fregatten Eugenies världsomsegling" på ett litet förlag. Den första monografin i ärendet sedan 1800-talet kommer alltså ut några månader efter det att jag slutfört den första etappen av mitt Johanssonforskande. Häggs bok är ett omfångsrikt, illustrerat praktverk; den definitiva studien i ämnet. De samlade uppgifterna om Johansson ryms på en rad. Fast Hägg är pensionerad marinofficer och som sådan av naturliga skäl kanske mer intresserad av fartyget och själva resan i sig. Källförteckningen innehåller flera för mig tidigare okända dagböcker och jag ser dem framför mig späckade med avslöjande anekdoter om den förutvarande skuggfiguren Karl Johan Johansson. Numer något mer ekonomisk i min forskningsteknik, börjar jag med att skriva ett brev till Hägg för att få lite vägledning i det spridda materialet. Svar kommer med vändande post. Hastigt sprättande, blicken skenar mellan raderna: "ytterst knapphändiga", "totala anonymitet", "inte.... ha spelat någon framträdande roll", "lämnade honom åt sidan", "inte nämns i någon av de opublicerade dagböckerna", "inte så mycket att komma med", "jag beklagar".

Och om 150 år kommer majoriteten av oss inte ha någon som betalar för skötseln av vår gravplats.

Nytt ljus över Karl Johan Johansson

(Natio Smolandica, LXIV-LXV, 2003-2005, s. 4-16.)

Jag har tidigare här i Natio Smolandica (1999 och 2000) publicerat två artiklar om Karl Johan Johansson, 1818-1854, medlem av Smålands nation från 1838 till sin död och av Vetenskapsakademin förordnad som fysiker ombord på fregatten Eugenie under hennes världsomsegling 1851-1853. Smålands nation betalar ännu idag för skötseln av hans grav på Gamla kyrkogården i Uppsala även om det är oklart hur länge detta har pågått.

Den som har läst de tidigare artiklarna minns kanske mina svårigheter att hitta konkreta uppgifter om Johansson. Detta berodde inte bara på bristande forskarbegåvning. Christer Hägg, som 1999 gav ut en mycket omfattande monografi om Eugenies världsomsegling, har gjort samma erfarenhet.  Det finns ett flertal dagböcker och reseskildringar bevarade från deltagare i expeditionen, men i dem nämns Johansson i princip inte alls. Sedan de tidigare artiklarna publicerades har det vid kontakt med Johanssons sentida släktingar dock visat sig att hans dagbok från jordenruntresan finns bevarad i arkivet på släktgården i Tingsryd. En kopia av denna dagbok och två mindre anteckningsböcker har generöst ställts till mitt förfogande. Det finns därför anledning att återvända till Karl Johan Johansson och komplettera den tidigare ofullständiga bilden.

Själva dagboken är på cirka 300 sidor handskriven text. Den är uppställd med en bred högerspalt för den löpande texten och en smal vänsterspalt för inskott och anmärkningar, se bild. Det två anteckningsböckerna är betydligt mindre till omfånget. En är fylld med teckningar och den andra har på första sidan rubriken ”Hwarjehanda” och är fylld med anekdoter och skvaller från resan. 

Av sidantalet framgår det att det är en rätt omfångsrik skildring man får sig till livs. Resan skulle inte bli någon odelat positiv upplevelse för Johansson. Eugenie hade inte kommit långt innan problemen börjar. Stormarna på Nordsjön redan efter 10 dagars färd gör att hans hytt dränks i havsvatten. Det är omöjligt att torka de dränkta persedlarna och timmermännen ombord är upptagna med annat än att reparera Johanssons hytt. Fortfarande i januari 1852 skriver han att de nödvändiga reparationerna ännu inte gjorts, att vatten ständigt läcker in i hytten, att kläder och böcker övertäcks av mögel och att madrassen ständigt är våt. Värre skulle det bli: i november samma år rapporteras att madrassen är rutten och därför full av maskar.

Johansson ger i de olika hamnarna vanligtvis ganska omfattande beskrivningar (för en beskrivning av resrutten, se min artikel i Natio Smolandica 1999 eller Christer Häggs bok.). Vissa teman återkommer i dessa. Städernas skönhet och framförallt arkitektoniska verk att notera kommenteras. På många platser refererar han till reseskildringar och jämför dem med sina egna upplevelser. Det är uppenbart att han är mycket beläst. För att få vara med om ett reseäventyr som det var få förunnat att uppleva vid mitten av 1800-talet så beskriver Johansson sina intryck på ett nyktert och sakligt sätt, utan att verka storögt imponerad. Det finns dock undantag från denna nyktra stil, som visar att han inte bara var en kallhamrad naturvetenskapsman, t ex när fregatten lämnar Indonesien och Malaysia bakom sig för att styra ut på Indiska oceanen: ”det är med en vemodig känsla jag nu tar afsked af dessa tropiska herrligheter, denna naturens rikedom, skönhet, lyx, som jag aldrig mer får återse.”

Glädjande nog kan man också konstatera att hans skildringar av främmande folkslag ofta är förhållandevis fördomsfria. Ett markant undantag finns det, och det är omdömet om de ”vämjeliga, härsket-fläsk-gula chineserna”. Denna extremt negativa inställning till kineser är något Johansson delar med många av de andra Eugenie-resenärerna som skrev reseskildringar.

En annan tendens som gör att det är lätt att se Johansson som en ”modern” och human människa är hans negativa attityd till fysiska bestraffningar av manskapet ombord. Att kroppsbestraffningar användes av officerarna mot manskapet var legio. Christer Hägg hävdar i sin bok om Eugenies världsomsegling dock att sådant förekom mindre ombord på denna resa än vad som var vanligt. Johansson kommenterar i San Fransisco hur de svenska officerarna skryter med att det bland annat är mild behandling som gör att så få av manskapet rymmer, något som annars var vanligt. Johansson avfärdar detta som ”humbug” och menar att det verkliga skälet var att manskapet inte behärskade några andra levande språk än gotländskan, öländskan, blekingskan, småländskan, med vilka man inte kom långt på den amerikanska västkusten vid denna tid.

Ett annat tema som tar upp rejält med utrymme i dagboken är ekonomiska frågor. Det är uppenbart att Johansson verkligen är intresserad av ekonomi. Som jag nämnt i en föregående artikel hade Johansson varit Smålands nations skattmästare och uppenbarligen skött denna syssla väl. Priser för olika vanliga varor i de olika hamnarna bokförs i dagboken. Oftast tycks han göra samma erfarenhet som resande svenskar idag: hemlandets valuta ger inte så mycket i främmande hamnar. Ekonomiska frågor ligger också till grund för mycket av den osämja som uppstod mellan Johansson och officerarna ombord, se vidare nedan.

Två ämnen till kan man notera att Johansson ofta kommenterar: kvinnorna samt frukterna som världsomseglingen bjuder på. Johansson tycks ha varit en finsmakare när det gäller frukt. Mot slutet av resan gör han till och med upp sin topplista över de frukter han träffat på under resan. Överst hamnar mangostanen, en bekantskap som han nog fick svårt att upprätthålla kontakten med efter hemkomsten till Sverige.

Ett fenomen i Johanssons dagbok likaväl som i övriga skildringar från resan är ”recensionerna” av utseende och klädsel på de kvinnor som befolkar de trakter de kommer till. De tar samma naturliga plats som beskrivningarna av scenerier eller märkliga naturfenomen. De kvinnor som på detta vis uppmärksammas är oftast de socialt accepterade representanterna för sitt kön, som officerarna och vetenskapsmännen träffade vid de olika sociala tillställningar de blev bjudna till i land.

Att alla de män som seglade med Eugenie nyttjade ”etablissementen för Venuskulten” i varje hamn syns också i dagboken. Johansson kommenterar det mer eller mindre utförligt. I Buenos Aires heter det till exempel så här:

”de äro försedda med subjekter af alla färgnuancer, från de hvitaste Parisergrisettes till den svartaste negermamsells.”

 Och i marginalen står prislistan lakoniskt antecknad.

 I mindre civiliserade trakter gick det till på annorlunda vis. På öarna i Söderhavet var bruket att erbjuda sina kvinnor åt besättningarna på passerande skepp fortfarande allmänt i bruk. Så till exempel på ön Ascension (nu Ponape):

utbjödo kanakerna allmänt sina hustrur och döttrar åt oss. Jag tror ock, att rätt många begagnade sig härav.

 Detta ansågs vara en utmärkt inkomstkälla bland befolkningen. Könssjukdomar förekommer naturligtvis ombord. I Kina anmärker Johansson att ”syphilis är ej ovanligt, såsom en och annan härombord kan intyga.”

 Även om skildringen av de länder Eugenie kommer till är intressant läsning kan man inte undgå att känna att dagboken först blir verkligt levande i skildringarna av medresenärerna och de konflikter som uppstår under resan. Fregatten Eugenie rymde under världsomseglingen cirka 350 människor sammanträngda på en liten yta under den 21 månader långa resan. Det är ett klaustrofobiskt mikrokosmos där invånarna går varandra på nerverna en hel del. För att förstå den speciella situation som Karl Johan Johansson befann sig i ska man minnas att Eugenie var ett fartyg i den kungliga svenska örlogsflottan, befolkad av flera hundra meniga och underbefäl, ett litet antal officerare samt – speciellt för den här expeditionen – ett fåtal vetenskapsmän.

 Johansson tycks aldrig ha funnit sig tillrätta i det sociala spelet ombord. Vid jul 1851 skriver han i sin dagbok:

 ”Så obehagligt det än är, måste jag nämna något om livet ombord.”

 Det är början på en flera sidor lång litania om officerarnas uppförande och de stridigheter med vetenskapsmännen som hade uppstått ombord. Den utlösande faktorn tycks ha varit att det vakthavande befälet retade sig på att zoologens bottenskrapa fick med sig en del gyttja upp på däck och som då blev smutsigt.

 ”Gurgel i gunrummet” (det utrymme där officerarna och vetenskapsmännen intog sina måltider) uppkommer med jämna mellanrum. Oftast rör det sig om vetenskapsmännen egentligen har någon rätt att äta där och hur mycket de ska betala. Alla som hade rätt att äta i gunrummet betalade nämligen sin del till en gemensam kassa. Johansson anser att livet ombord karakteriseras av ”den bizarra blandning af ”corps”-högmod och knussel, som oupphörligt framträder i officerarnas handlingssätt.” Många av de episoder där han är upprörd har sin upprinnelse i misskötsel av ekonomi, antingen i expeditionen i stort eller när det gäller hushållningen i gunrummet.

Johansson skriver med en ofta klarsynt ironisk stil. När kungens namnsdag firas mitt ute på havet med stor galamiddag bland officerarna antecknar han:

”Jag tycker mig se, hvad hajar, hvalar, tumlare, flygfiskar, bidevindare m fl hedersknyfflar midt i hafvet skola vara trakterade att blifva bjudne på sådan grannlåt som salut, epauletter, ordensband, som i allmänhet och särskildt på galadagen förekommo på halfdäck.”

Det finns en person som – i alla fall till en början - tydligt undantas av Johansson i hans klander av officerskåren: fartygschefen C A Virgin. Många gånger försvarar Johansson Virgin mot de kritiska uttalanden som görs i gunrummet. I augusti 1852 heter det bland annat om officerarna i samband med en sådan diskussion: ”Dessa ynkryggar, som i menniskovärde äro chefen så orimligt underlägsne.” Men Johanssons glorifierande av chefen kommer att avta mot slutet av resan. Då uttrycker Johansson ren kritik mot Virgin bland annat för en del tillsättningar av befattningar ombord, men även av val av rutt för fregatten.

Av dagboken att döma var det inte många ombord som fann nåd inför Johansson. Skeppsprästen Pontén och skeppsläkaren Kinberg (som också hade Vetenskapsakademins uppdrag att vara zoolog) verkar dock ha hört till hans umgänge under resan. Ytterligare två andra personer i den vetenskapliga bemanningen bör speciellt omnämnas eftersom Johansson hade ett så nära samarbete med dem: CJ Skogman och NJ Andersson.

Tillsammans med Johansson var premiärlöjtnant Carl Johan Skogman utsedd att vara ansvarig för de fysiska observationerna ombord. Skogman intog en speciell position eftersom han både var vetenskapsman och officer ombord. Arbetet för fysikerna inriktade sig främst på meteorologi och jordmagnetism. För att fullgöra uppgifterna hade vissa instrument beställts i utlandet och de skulle levereras till Eugenie under hennes vistelse i Portsmouth på utresan. Av de instrument man fick ombord var dock flera trasiga och andra enligt Johansson av alltför dålig kvalitet för att kunna göra några noggrannare mätningar. (Detta kan vara en förklaring till de brister i mätvärdena som antyds av Prof. Ångström i publikationen av resultaten – se min artikel i Nation Smolandica 1999.)

Johansson och Skogman verkar inte ha haft något gott samarbete, vilket inte enbart berodde på att Skogman tillhörde officerskotteriet. Johansson klagar ständigt på att Skogman inte hjälper till med observationerna, utan hellre roar sig. I april 1852 skriver han 5 (fem) sidor i dagboken där han noggrant specificerar exakt hur lite Skogman gör av det vetenskapliga arbetet. I november samma år heter det att ”han har således nu, efter 14 månader, ej gjort mer än det olyckliga försöket [till jordmagnetsiska observationer] i Rio”.

En speciell ställning intar också skildringarna av expeditionens botanist, Nils Johan Andersson. Johansson framställer honom som lite dum, okunnig, mindre noggrann med sin personliga hygien samt som varande ivrig bordellkund om än med stundtals sviktande potens. Andersson skildras dock inte som en elak eller falsk person, på det vis som flera av officerarna gör. Andersson framstår som lite av en driftkucku ombord och Johanssons staplar anekdoter om honom i sin dagbok. På några ställen gör han det till och med i speciella avsnitt betitlade ”Anderssoniana”. Andersson själv kallar sig gärna för ”Sveriges störste praktiske botanist”, ett uttryck som Johansson tar fasta på och gärna använder med den ironiska stil som är hans. Andersson var en produktiv skribent och enligt Johansson spenderar han mer med tid på sina resebrev (publicerade i Aftonbladet och senare även samlade i bokform) och botaniska bokprojekt än han gör för att sköta sina sysslor på expeditionen. Enligt dagboken har också Andersson erkänt att hans botaniska läroböcker är ”kompilationer och plagiater”, men samtidigt kan inte ens Johansson frånerkänna honom en förmåga att uttrycka sig väl. I oktober 1852 står det att Andersson redan under resan skrivit två läroböcker i växtfysiologi, ”sedan han af Kinberg köpte Schleiden och ett par andra arbeten”, som Johansson syrligt lägger till.

Med tillgång till Johansson dagbok tycker man kanske att man borde kunna karakterisera hans personlighet. Detta måste nog dock betraktas som ganska vanskligt särskilt som dagboken i princip är den enda källan som finns att tillgå, eftersom han knappt inte alls syns i de andra reseskildringarna från världsomseglingen. Det finns flera problem om man ändå vill försöka avge ett omdöme om hans person baserat på dagboken. Till exempel: inte en utan många gånger klagar Johansson i sin dagbok över olika reglementsbrott som begås ombord utan att detta bestraffas eller bokförs i loggbok. Det är svårt att avgöra om detta beror på att hans personlighet präglades av en intill tråkighet gränsande rättrådighet, eller om det bara är ett uttryck för en vilja att ge igen mot det officerskollektiv han uppenbarligen hade kommit att tycka mycket illa om. För det senare kunde också tala hans förkärlek för att samla anekdoter som visar på hans reskamraters dumhet eller obildning, men det är samtidigt möjligt att han verkligen hade drag av intelligensaristokrat. Det finns dock flera positiva saker att säga om honom. Han är en förhållandevis fördomsfri man försedd med en stor nyfikenhet. Han är vidare inte utan humor, främst i form av klarsynta ironier, som ofta kan bli ganska fräna. Hur mycket vetskapen om att han vid det här laget bär på en dödlig sjukdom bidrar till en svartsynt läggning kan man naturligtvis bara spekulera om.

Som jag skrivit om i en tidigare artikel så lyckades Johansson ta sig med på expeditionen trots att den tuberkulos som skulle ta hans liv hade debuterat. Längre sjöexpeditioner kunde ofta åderlåtas på mycket folk på grund av dödsfall i olika sjukdomar. Inför Eugenies världsomsegling var man noggrann med att enbart ta med friska personer. Förmodligen var detta skälet till att Johansson blev uttagen i allra sista stund. I dagboken skymtar hans vacklande hälsa endast fram ett par gånger. Första gången det sker är den 28 November 1851 då Johansson blir befriad från att delta i den ”hönsning” som äger rum vid ekvatorpassagen för de som tidigare inte passerat denna linje. Två dar senare rapporterar han en lindrig blodhostning. I januari 1852 befrias han från undervisningsplikt i den skeppsgosseskola som startats ombord, detta trots att han den 17/1 skriver att han känner sig betydligt förbättrad. Snart därefter rapporterar han dock blodhostningar igen. I november 1852 är han återigen sjuk, men denna gång är det ”reumatisk huvudvärk och katarr” som plågar honom. På det hela taget tycks han dock ha stått pall hela distansen ut.

Vid midsommartid 1853 når Eugenie åter Sverige och ankrar som första anhalt i Göteborg. Johansson gläder sig åt återkomsten till Sverige men häpnar samtidigt över det översvallande bemötande de får. 20 fullastade ångbåtar fullastade med folk besöker fregatten under de få dagar Eugenie vistas i staden. Den måttfulle Johansson har svårt att se att intresset står i proportion till resans vikt:

 ”Fan vet, hvem som farit i vårt gamla Sverige: aldrig har jag under hela resan sett så’na galningar”

 Den 29 juni fortsätter Eugenie sin resa söderut för att via Öresund ta sig till Stockholm, där officiellt mottagande väntar. Som läsare av Johanssons dagbok hoppas man i det här läget på några sammanfattande omdömen om resan och reskamraterna. Hur bör projektet bedömas vid närmare eftertanke? Man blir dock besviken, dagboken slutar helt abrupt under ankring utanför Amager. Vi går miste om de generella omdömena och skildringar av mottagandet i Stockholm.

På hösten 1853 försämras KJ Johanssons hälsotillstånd. I juli 1854 dör han i Uppsala. Vi låter hans bror Knut avsluta denna artikel genom att återge det brev han skrev hem till Småland efter broderns död och där han bland annat beskriver begravningen.

Uppsala d. 17e Juli kl.11 på aftonen

Syster Carolina!Jag hoppas att du fått tvänne mina föregående bref af sorgligt innehåll. På sätt jag i det sista brefvet nämnde, reste jag hit torsdag kl.8 f.m. och inträffade här omkring kl.3 e.m. Bror Carl var sig alldeles lik efter döden, som han var, då jag fem dagar förut såg honom i lifvet. Angående hans sista stunder har jag erfarit af hans gamla städerska Christin, vilken var närvarande då han uppgaf andan att han några minuter dessförinnan redigt, ehuru tyst, talat med henne, samt att han ungefär 1/4 timme förut, då hon på en stund gått ut, haft nog krafter, att med en vid sängen stående käpp bulta i golfvet och så medelst tillkalla henne. Han har sedan den 1 Oktober bott i ett gott hus, hos en av våra äldre bekanta här, en Urfabrikör Fahlborg, hos hvilken äfven jag såsom student bodde i 1½ år. Flera af hans gamla bekanta hafva Dagligen besökt honom, och Friesens, så väl Professorskan som barnen, hafva varit outtröttliga i sina bemödanden att skaffa honom trefvnad, så har Thore Fries minst 2 gånger hvarje dag besökt honom. I fredags qväll lät jag bisitta honom på ett af de vackraste ställen å Uppsala vackra kyrkogård särskildt inköpt graf; vid bisättningen voro vi endast 6 personer som åtföljde honom och lyftade honom upp från likvagnen samt nedsatte honom i grafven; utom Domkyrkoklockaren som var med voro hans läkare Wertness, Tore och Elias Fries samt en från hvardera af de provinser han tyckte mest om nemligen Småland och Dalarne; dessa voro Gustaf Svensson samt Edvard Clason från Fuhrudal. Som du af närlagda kort ser, försigick begrafvningen idag kl. mellan 5-6 e.m.; hvarmed utom jag, voro närvarande: Academiens Rector Professoren Boström, Professorerna Fries, Wingqvist och Zedritz. Docenten och en af de 18 i Svenska Academien Magister B.E. Malmström, Westness, Academie Räntmästaren Gyllensvärd, v. Häradshöfvding Gyllensvärd, Ingeniören Ridderbjälke, fabrikör Fahlborg, Rådman Hjort och hans son smedsmästare Hjort, Boktryckaren Leffler, Källarmästaren Löf, Kassör Åberg, Apotekaren Winnermark, Kommisarien Magni; Candidaterna Friman och Classon samt 14 Studenter af Smålands Nation; Presten som förrättade jordfästningen hette Brundin;  det var meningen att någon Smålänning i Nationen skulle göra det, men här är nu ingen af presterna närvarande.
Till svepningen inköpte Professorskan Fries tyg och till en del själv förfärdigade den, äfvensom hon förfärdigat en omkring hela kistan omslutande grön krans af växter från Botaniska trädgården. Begrafningen och hvad därmed äger sammanhang kommer troligen att kosta mera än hvad jag har förmodat, först i morgon får jag räkningarna. Jag sänder ett par tidningsnummer, på det ni må se huru    han här var känd. Huru stora hans skulder äro vet jag ännu ej säkert, men hvad som är, alldeles otvifvelaktigt, är det att, om hans nipper och småsaker äfven skulle säljas, så skulle det räcka till skuldernas betalning; som jag just idag af Professoren Svanberg, hört, att anslaget från Wetenskapsacademiens och hvarom nu är fråga hos Rikets Ständer nästan alldeles tvärsäkert utbetalas, så har jag beslutat, att icke annat än hans böcker, möbler samt säng- och gångkläder, mineral- och snäcksamlingskola säljas; till Thore Fries hade han yttrat, att pulpeten, som han fått hemma, ej gärna måtte säljas; huru skall jag göra härmed? Skall jag taga den med till Småland, då jag frampå hösten reser hem? -- hans räknebord önskade han att ni måtte få se, och skall det således hemföras.

                                            Helsa Mor, syskonen och bekanta

                                                               bror Knut

P.S. I morgon bittida skall jag gå till Borgmästaren, för att begära upteckning af Karls qvarlåtenskap       innan jag förer bort något.

P.S. Som vanligt voro 2ne plåtar anbragda på kistan, på den ena stod: H.H. Studeranden etc. samt på        den andra 8e versen af Psalmen No 481.

* * * * * * * * * * *

Tack till Ingrid och Bo Englander genom vilka jag först fick veta att Karl Johan Johanssons resedagbok fanns bevarad. Ett speciellt tack till Magnus Englander för lån av kopia av dagboken och avskrift av brev.

Källor

Nedan listar jag de källor jag använt för att skriva mina artiklar. För den som letar efter material om fregatten Eugenies världsomsegling rekommenderas Christer Häggs bok från 1999, som innehåller en uttömmande källförteckning.

Otryckta

Eugenies loggbok 1851-1853, Krigsarkivet, Stockholm.

Dagbok av sekundlöjtnant Claes August Falkenberg från Eugenies världsomsegling. Avskrift i Sjöhistoriska museets arkiv, Stockholm. Originalet på Riddarhuset, Stockholm.

Karl Johan Johanssons resedagbok 1851-1853. Privat ägo. [Jag innehar en kopia av dagboken. En kopia av dagboken har också funnits på Landsbiblioteket i Växjö och finns fortfarande förtecknad i deras katalog. Kopian har dock våren 2003 inte kunnat återfinnas i samlingarna.]

Brev från Knut Johansson till sin syster Carolina, daterat 17 juli [1854]. Privat ägo.

Anteckningar av Johan Magnus Murbäck, korpral, om Eugenies jordomsegling. Avskrift i Sjöhistoriska museets arkiv, Stockholm.

Smålands nations äldre arkivalier, Uppsala universitetsbibliotek.

Brev, protokoll och protokollsbilagor 1851-54, Kungl. Vetenskapsakademiens arkiv, Centrum för Vetenskapshistoria, Stockholm.

 

Tryckta

Andersson, N.J., En verldsomsegling skildrad i bref, 1853.

Björlingson, F., Uppsalastudent 1846. I: Natio Smolandica, 1990-91.

Correspondenten, 15 juli 1854.

Hjärne, R., Från det förflutna och det närvarande, 1879.

Hägg, C., Fregatten Eugenies världsomsegling, 1999.

Johanson, C.J. (Preses: Fries, E.), Monographia Mycenarium Suecia, Diss. Uppsala 1854.

Johansson, K.F., Brottsmålskartor öfver Sverige, 1858.

Johansson, K.J. och Skogman, C.J., Kongl. Svenska fregatten Eugenies resa omkring jorden 1851-53. Vetenskapliga iakttagelser. III. Fysik, 1874.

Lenhammar, H., Smålands nations gravar på Uppsala kyrkogård och deras tillkomst. I: Natio Smolandica 1963.

Lönegren, H., Wexiö skola och gymnasium för 50 år sedan, 1882.

Melander, R., Öfver verldshafven under tretungad flagg, 1889.

En ombord warande båtsman, Dagbok hållen å Hans Maj:ts Fregatt Eugenies jordomsegling åren 1851, 52 och 53, 1854.

Sjöqvist, K., Smålänningarnas framförande av ett bondbröllop från Värend på 1847 års studentkarneval. I: Natio Smolandica, 1988.

Skogman, C.J., Fregatten Eugenies resa omkring jorden åren 1851-1853, 1854.

Sundblad, J., Upsalalif, 1884.

Sylwan, O., Fyrtiotalets student, 1914.

Tidningen Upsala, 14 juli 1854.

Upsala Academies Catalog, höstterminen 1838 - vårterminen 1854.

Öländsk båtsman, Dagbok öfver fregatten Eugenies resa kring jorden åren 1851-1853, 1854.

Summary in English

This is a website about Karl Johan Johansson. It's based on three articles (in Swedish) written by me and published in the annual Natio Smolandica in 1999, 2000 and 2002-2003. Karl Johan Johansson (sometimes spelled Carl Johan Johansson) was born in 1818 in the county of Småland in the south of Sweden. From 1838 on he studied natural sciences at the university in Uppsala. He remained there until his death in 1854, without managing to graduate. During 1851 to 1853 he was appointed by The Royal Swedish Academy of Sciences to be physicist aboard the frigate Eugenie of the Royal Swedish Navy, when it made an around the world trip. During all his years in Uppsala he was a member of the students' club Smålands nation. The nation is still today caring for his grave, which can be found in the old cemetery of Uppsala.

I have written a fourth article about Johansson, dealing with his diary from the voyage 1851-1853. The article has been published in Forum Navale, a Swedish journal for naval history, in issue 62, 2006, and contains an English summary (pages 103-104).

If you are interested in the content of this website, but do not read Swedish, please send me an e-mail with your questions or comments.

Kind regards,
Gunnar Carlson

Natio Smolandica

Natio Smolandica är en årsskrift som har givits ut av Smålands nations kamratförening i Uppsala sedan 1938. Artiklarna om Karl Johan Johansson publicerades 1999, 2000 och 2002-2003 (dubbelnummer), vilket var årgångarna 61, 62 och 64-65. Exemplar av dessa årgångar, men även andra, brukar kunna köpas genom kamratföreningen.

Skriv till 

Smålands nations kamratförening 
Box 662 
751 28 Uppsala 

 
eller skriv e-post till nationens förste kurator som är styrelseledamot i föreningen.

 

<div id="eXTReMe"><a href="http://extremetracking.com/open?login=kjj">
<img src="http://t1.extreme-dm.com/i.gif" style="border: 0;"
height="38" width="41" id="EXim" alt="eXTReMe Tracker" /></a>
<script type="text/javascript"><!--
var EXlogin='kjj' // Login
var EXvsrv='s9' // VServer
EXs=screen;EXw=EXs.width;navigator.appName!="Netscape"?
EXb=EXs.colorDepth:EXb=EXs.pixelDepth;
navigator.javaEnabled()==1?EXjv="y":EXjv="n";
EXd=document;EXw?"":EXw="na";EXb?"":EXb="na";
EXd.write("<img src=http://e0.extreme-dm.com",
"/"+EXvsrv+".g?login="+EXlogin+"&amp;",
"jv="+EXjv+"&amp;j=y&amp;srw="+EXw+"&amp;srb="+EXb+"&amp;",
"l="+escape(EXd.referrer)+" height=1 width=1>");//-->
</script><noscript><div id="neXTReMe"><img height="1" width="1" alt=""
src="http://e0.extreme-dm.com/s9.g?login=kjj&amp;j=n&amp;jv=n" />
</div></noscript></div>